好事 - Tre svenska studenter i Shanghai

Detta är en nu inaktiv blogg skriven av Carl Lindwall, David Lidén samt Fredrik Larsson under perioden Augusti 2005 - Juli 2006 då trion tillsammans bodde i Shanghai och studerade kinesiska på 上海交通大学 (Shanghai Jiaotong University) .
Den ursprungliga adressen var http://www.haoshi.se (好事, haoshi, betydandes “bra grejjer”) och finns här speglad i det skick vi lämnade den.

Torsdagen den fjärde maj 2006.

Jakten på bra grejjer går vidare. Eftersom vi i höstas kom fram till att Shanghai Zoo inte var ett speciellt bra zoo så drog Fredrik och Susan (Fredriks flickvän, pucko! till 上海野生动物园(Shanghai Wild Animal Park) för att beskåda lite djur. Resan dit tog cirka en och en halv timme medelst sunkig “travelbus” utan aircondition till en kostnad av 14kr. Väl framme så fick man betala hela 102kr i inträde. Låter inte så blodigt men ha i åtanke att en snittlön i Shanghai är ca 1200 kuai(ca 1200kr) per månad. Först så gick vi till ännu en buss, minst lika sunkigt som den vi tog till parken. Detta gjorde inte så mycket däremot, eftersom denna buss var en safaribuss och att man kunde se diverse exotiska djur genom fönstren. Bland dessa fanns 老虎(Lao hu Tiger, 棕熊(Zhong xiong) Brunbjörn, 豹(Bao) Gepard, 长颈鹿 (Chang jing lu ) Giraff och lite andra ätbara djur. Efter denna tur så gick vi för att titta lite på den andra djuren. Vi tittade lite getter och för två kuai så kunde man köpa lite gräs att mata dem med, grymt prisvärt enligt Susan, inte lika prisvärt enligt Fredrik. 熊猫(Xiong mao) Panda är något av Kinas nationaldjur och givetvis fanns det pandor i Parken. Inte mindre än fem stycken 大熊猫 (da xiong mao) jättepandor faktiskt, vilket är en hel del när man tänker på att det finns endast ca 1000 jättepandor vilt ute i naturen.

Efter att ha tittat på padorna, som för övrigt såg ut att trivas riktigt bra, alldeles för länge så gick vi vidare. Helt plötsligt ser vi en tigerunge komma småspringande emot oss! Turligt nog var den dock kopplad, det var tydligen en tigerunge man kunde ta kort med för det horribla priset 20kr. Lättlurade turister som vi är så betalde vi naturligtvis glatt.

Det fanns lejonungar, chimpanser, björnar och andra djur man kunde fotas med också med som tur(?!) var så tog kamerabatteiet slut… Sista djuret att kolla på blev den väldigt söta men ganska okända 小熊猫(Xiao xiongmao) mindre pandan.

På det hela taget så var parken aningens dyr men vädret med sina 23 grader celcius och lätt vind och den väldigt rena och fina parken gjorde dagen väldigt lyckad. Gillar man att titta på djur så rekomenderas parken varmt, det är troligtvis den den bästa djurpark Fredrik har besökt (vilket iofs inte säger enormt mycket…).

Fler bilder hittarn ni här: Wild Animal Park

Inledning
Då alla studenter av kinesiska på Shanghai Jiao Tong University under veckan 10:e -16:e april givits sk. 旅游周 (lüyou zhou – skollov för resor) bestämde vi oss för att inspektera den gamla brittiska kronkolonin 香港 (Hongkong. Ordagrant översatt ”Den väldoftande hamnen”) lite närmare. Skolan hade arrangerat resor till bland annat 西安 (Xi’an) och 北京 (Beijing), men inget av dessa alternativ var ens i närheten så lockande som att lämna all kommunism och åka söderöver för att spana in en av världens mest liberala ekonomier.
Vi bestämde oss för att inte flyga direkt till Hongkong utan istället till närliggande 深圳 (Shenzhen), dit flygbiljetterna är betydligt billigare. Från Shenzhen kan man enkelt passera gränsen medelst pendeltåg eller båt (restid en dryg timme).
Shenzhen är förresten en väldigt intressant stad; den är fruktansvärt ny då den grundades 1978 som ett kapitalistiskt experiment i folkrepubliken Kina. Då kommunisterna såg hur väl allt gick i Hongkong bestämde dåvarande ledaren Deng Xiaoping att bygga en ny stad som skulle ligga nära Hongkong både vad gäller geografi och kultur. Shenzhen Special Economic Zone var ett faktum. Det behöver knappt nämnas att Shenzhen under dess 25 år som stad varit en succé.

Introduktion Hongkong
Hongkongs fulla namn är 中華人民共和國香港特別行政區 (Hongkongs speciella administrativa region av Folkrepubliken Kina), har varit en del av Kina sedan 1997 och har 7 miljoner invånare. Hongkong är inte en geografisk enhet utan består av 九龍 (Kowloon – ”Nio drakar”) som är en halvö förbundet med fastlandskina, 香港島 (Hongkong Island) som är en ö där alla pengar flödar och de högsta skyskraporna går att skåda. Vidare finns över 230 öar av varierande storlek (Störst är 爛頭- Lantau) inklusive 鴨脷洲- Ap Lei Chau – världens mest tätbefolkade ö – och i norr finns ”De nya territorierna” som ligger bredvid Kowloon i fastlandskina. Trots detta virrvarr av öar och delar av fastlandet som definierar Hongkong är det egentligen bara Kowloon och Hongkong Island som är av större intresse.

Översiktskarta över Hongkong. I Norr ses Shenzhen och i nedre mitten - lilamarkerat - finns Kowloon och Hongkong Island

Inte långt från Hongkong ligger ön 澳門 (Macao), en tidigare portugisisk koloni som lämnades över till Kina två år efter Hongkongs överlämnande.
Tidigare var Hongkong under brittiskt kolonialstyre vilket gett som effekt att Hongkong och övriga Kina väsentligen utvecklats i vitt skilda riktningar. Vid överlämnandet av Hongkong tvingades Kina lova att inte lägga sig i Hongkongs affärer alltför mycket. Kineserna kallar det ”one country, two systems”, och i själva verket kan Hongkong mer ses som ett eget litet land istället för en region av Kina. Hongkong är helt autonoma vad gäller exempelvis immigration, socialpolitik, finanspolitik, domstol, vägnät (vänstertrafik gäller) samt import- och export. Dessutom har Hongkong rätt att fungera som ett eget land i diverse internationella sammanslutningar och även större sportevenemang såsom OS.

Moderna Hongkong,tätbebyggt med futuristiska skyskrapor

Att Hongkong varit en engelsk koloni kan lätt ses då många av stadens distrikt och platser har engelska namn vid sidan av kinesiska dito.

Exempel på såväl engelska som kinesiska plats- och gatunamn

Dessutom är engelska ett officiellt språk i Hongkong och behärskas i alla fall någorlunda av större delen av Hongkongs befolkning. Standardkinesiska ”mandarin” är inte speciellt utbrett, modersmålet för merparten av Hongkongs befolkning är istället kantonesiska, en oförståelig dialekt för mandarintalande. Hongkong använder sig dessutom av traditionella kinesiska tecken istället för de förenklande formerna vilka Kina använt de senaste 50 åren. Effekten är således att en Hongkong-bo och en bosatt i fastlandskina i princip inte kan kommunicera med varandra medelst vare sig tal eller skrift, något som ytterligare stärker känslan av att Hongkong är ett eget land mer än blott en region i det gigantiska Kina.

En relativt typisk Hongkongnesisk gata. Carrl och David är otypiskt vackra

Ekonomi
Hongkong kan ses som ett av världens absolut mest anarkokapitalistiska länder och saknar i princip helt och hållet moms. Även ren pengapolitik är av annan karaktär än de flesta länder i väst då tryckning av sedlar sköts av tre privata banker. Hongkong-dollarn är knuten till den amerikanska dollarn i 1:7.80. En Hongkong Dollar är alltså ungefär lika mycket värd som en kinesisk yuan eller en svensk enkrona.

En av fyra olika 1000-dollarssedlar. Denna från The Hongkong and Shanghai Banking Corporation

Då Hongkong är rikt ligger givetvis prisnivåerna en bra bit över de kinesiska men dock generellt lägre än de i väst. Parfymer, elektronik och dylikt är dock billigast i världen i Hongkong.

Resan
Måndag den 10 april klockan 10:25 lyfte ett plan från Pudongs flygplats i Shanghai med destination Shenzhen. På planet fanns en hiskelig massa kineser.
Men denna historia handlar inte om dem. Den handlar istället, som så ofta, om tre svenskar som även dessa hade lyckats få stolplatser på Airbus A320-maskinen. Strax innan klockan 13 landade vi i Shenzhen, nästan 200 mil i sydlig riktning från Shanghai. Klimatet var nu subtropiskt, tillräckligt varmt och fuktigt för att kunna husera en tropisk regnskog. Vi befann oss på ungefär samma latitud som Hawaii, fast ändå synnerligen långt därifrån. Beredda på att få en prischock vid äntrande av Hongkong åt vi på Shenzhen-flygplatsens McDonalds för att fylla upp med fett och undvika plånboksrelaterad svält vid inträde i Hongkong.

En McDonaldsaffär. Denna dock inte alls i Shenzhen utan i Hongkong. Hamburgerbrödet har bytts ut mot risklumpar. Mums

På denna underbara amerikanska restaurang bläddrade vi också igenom vår nyinförskaffade Lonely Planet-guidebok för tips om hur man lättast beger sig från Shenzhen och in i Hongkong. Författaren till boken hette Steve Fallon – lägg det namnet på minnet. Ser ni någon gång denna man i färd att skriva en ny bok, spring då för livet. Lonely Planets böcker brukar generellt hålla hög kvalitet men denna upplaga vad en orgie i att betona vad som är intressant att veta, se och göra om man är en medelålders amerikansk homosexuell man. Detta är nämligen exakt vad Mr. Fallon är. Vi är givetvis de sista att lägga någon värdering i ålder, nationalitet eller sexuell läggning men en alltför stor del av boken kom att handla om hur man hittar gayanpassade restauranger, barer och uteställen. Dessutom ägnades den i boken inkluderade reseparlören åt fraser såsom 同志活動區(tung ji woot dung kui? – Is there a gay district nearby?) Lite synd måste man ändå tycka om Mr. Fallon då det för 10 år sedan var olagligt att böga i Hongkong.
Nåväl, det ena utesluter sällan det andra och även frekventa gaydistriktbesökare vet hur man tar sig till Hongkong från Shenzhen. Mycket riktigt kom iväg först med buss från Shenzhens flygplats till Shenzhens båtterminal och därefter snabb färja som tog oss de dryga 6 milen direkt till Kowloons färjeterminal i Hongkong.

De tre svenskarna i shuttlebussen från Shenzhens flygplats till färjeterminalen

Pris 200 spänn per man. Dyrt. Vädret var varmt med övervägande molnighet.
Vi var äntligen framme.

Den korpulente herr Wang
Hongkong huserar givetvis undantagslöst världens alla internationella hotellkedjor, så vart skulle vi bo?
Hilton?
- Nej.
Grand Hyatt?
- Inte en chans.
Ritz-Carlton?
- Ingalunda.
JW Marriott?
- Nopes.
Vårt val blev i stället det betydligt mindre internationella, organiserade och dyra Wang Fat, centralt beläget 100 meter från Causeway Bay-metrostationen på Hongkong Island. Läget var helt perfekt, mitt i smeten och nära till allting.

Kort taget från ingången till vårt hostel. Enormt mysig atmosfär

Ett trippelrum med delad toalett och dusch gick på inte mycket över 100 spänn per man och natt. Standarden var helt okej och vandrarhemmet vaktades 24 timmar och dygnet. Gratis Internetaccess. Alla rum utrustade med AC.

FÖRE. Detta 5 sekunder efter David äntrat ett av våra rum på Wang Fat Hostel

EFTER. David har en förmåga att förvandla ett rum till ett sunkigt bombnedslag på förvånansvärt kort tid

Nackdelen?
- Ägarens kompetens vad gäller organisation och logistik är ungefär lika stor som Steve Fallons kompetens att lista distrikt som inte är gay.
Vid ankomst till vandrarhemmet hittade inte ägaren vår bokning, han hade ingen koll på vad vi skulle betala och inga lediga trippelrum med delad dusch fanns för den kommande natten. Istället placerades vi i ett trippelrum med egen dusch. Vi blev tillsagda att dagen därpå komma ned till receptionen för att byta till ett trippelrum med delad dusch. Detta gjordes mycket riktigt dagen därpå och vi blev placerade i ett rum motsvarande vår bokning. Problemet? Rummet var redan upptaget av en sunkig och otrevlig britt. Återigen diskussion med ägaren, vi lyckades flytta på britten. Dagen efter blev vi tillsagda att ännu en gång komma ned till receptionen då han ville att vi återigen skulle byta rum, något vi vägrade. Inför den sista natten ville han dessutom att vi skulle flytta ut då vi enligt hans knapphändiga anteckningar ”bara bokat och betalat för fyra nätter”. Artig utskällning av honom följde innan han slutligen gick med på att låta oss stanna kvar för sista natten. Ironiskt nog kom vi att inte spendera den sista natten på vandrarhemmet, men mer om detta senare i denna reseberättelse.

Kineser. Eller… Hongkongneser?
Davids, Carls och Fredriks institut för rasbiologi ™ är mycket aktivt och har som uppgift att utifrån lösa antaganden och gissningar dra slutsatser om östasiater i allmänhet och kineser i synnerhet. Den hittills publicerade forskningen kan sammanfattas i att japaner definitivt härstammar från gudarna och är världens vackraste folkslag. Inte konstigt kanske då de är planetens mest homogena befolkning och inte utsatts för några väsentliga folkvandringar genom historiens gång. Kineser har däremot en mycket större spridning. Visst finns vackra kinesiskor att skåda i Shanghai men variationen är klart större. Dessutom är kineserna faktiskt rätt fattiga, inte speciellt modemedvetna och har en konservativ inställning till att göra sig vackrare medelst hjälpmedel såsom kosmetika.
Det skulle ergo bli intressant att utröna hur fallet var i Hongkong – geografiskt en del av Kina och med väsentligen samma genpool som kineserna men ändå med japansk rikedom.

Nämen hej lilla stumpan

Efter våra fem dagar av intensiv forskning på plats kan institutet glatt konstatera att Hongkongneserna är påfallande vackra. Visserligen är Kina ett enormt land och det går att se skillnad på norr- och sydkineser och definitivt öst- och västkineser (de senare är praktiskt taget araber!), men den stora anledningen till Hongkongnesernas skönhet är förmodligen monetär – något som bådar mycket gott för Kina som sannolikt kommer utvecklas till ett rikt land i framtiden.

En söt flicka åker tunnelbana

Även killarna, som i fastlandskina är rent ut sagt groteskt fula (något som kinesflickorna ofta håller med om – David, Carl & Fredrik to the rescue) är i Hongkong snygga med sina stylade frisyrer och trendiga kläder.

Nåväl, alla i Hongkong faller oss inte i smaken. Exempelvis Nordkoreas diktator Kim Jong Il, här i medelålders tantform

Steve Fallon bör skatta sig lycklig som bor i Hongkong, och hade säkert tvingats tänka över sin sexualitet både en och två gånger om han vore bosatt i fastlandskina. Lyckligast var dock vi som fick nackspärr av allt blängande mot söta flickebarn som korsade vår väg minst en gång var femte sekund.

Steve Fallon?

Mästerfotografen Fredrik strikes back. Istället för att lyckas få ett bra kort på läckerbiten i bakgrunden (det råder skoluniform på Hongkongs skolor. dreggel…) togs istället ett perfekt kort på högra delen av Carls axelväska

Pengabrännande
Vilket i förbifarten tidigare nämnts är Hongkong ett dyrt resmål för fastlandskineser men inte speciellt dyrt för rika arier. Vi är numer så pass välintegrerade i det kinesiska livet att vi ligger någonstans mellan ovanstående två kategorier.

En rot finns till salu. Pris? - Strax under 100 000 svenska kronor

Flygbiljett tur och retur till Shenzhen plus kostnader för att passera gränsen in i Hongkong gick på strax över 2000 svenska, och vandrarhemspriset var vilket skrivits ovan inte speciellt dyrt. En San Miguel-öl (Den förmodligen största ölsorten i Hongkong!) gick på dryga 6kr i en matvarubutik och en Big Mac & Co gick loss på ungefär 25:-.

Konstigt nog fanns svenska kondomer att hitta i Hongkong

Taxi, the weapon of choice i Shanghai för transporter är betydligt dyrare och kostar ungefär 6,50:- per kilometer. Motsvarigheten till ”kinesiskt sunkhak”, vilket vi väljer att kreativt kalla ”hongkongnesiskt sunkhak” där ”etnisk” (läs: sunkig) mat som serveras i en ”etnisk” (läs: sunkig) inrättning kostar en dryg tjuga, vilket är ungefär tre gånger så mycket som man pröjsar för motsvarande sunk i Shanghai.

Fredrik och David äter sunkmat

Metrosystemet (mer om detta nedan) är billigt och effektivt. En flarra parfym inköpes till ungefär halva priset i Hongkong och elektronik förefaller vara kanske 20 % billigare. Kläder var kanske halva priset jämfört med Sverige.

Carl och David på en nattmarknad i inte Kowloon, mer etniskt och inte lika prydligt som Hongkong Island

Allt som allt (inklusive resa & boende) brände vi 5000 kronor per man.

Hongkong – en orgie i hygienfascism
Som Steve Fallon och många med honom vet drabbades Hongkong hårt av SARS för några år sedan, och sedan dess har en paranoia för nya epidemier spritt ut sig. Överallt ser man skyltar om synnerligen triviala ting som att inte äta fågelbajs men renligheten är betydligt mer utbredd än så.

En tavla på en toalett som ger ingående instruktioner om hur man tvättar sina händer på ett tillfredsställande sätt

Det tål att understrykas att Hongkong ÄR en ren stad – i klass med Tokyo och enormt mycket renare än Kina där man kan hitta diverse intressanta slaggprodukter från mat, manicker och människokroppar om man ger sig ut på upptäcksfärd. Skillnaden mellan Tokyo och Hongkong är att Tokyo alltid varit rent då vackert och rent är samma sak enligt japanskt sinneslag.

Du får icke kasta skräp i askkoppen

Hongkongneserna har tvingats att bli rena efter diverse epidemier. Man ser sällan skräp på gatan – kanske för att det ger en böter på 1500 spänn att kasta en skräpbit någon annan stans än i en papperskorg. Vidare ger det stora böter att mata stadens duvor, man får inte spotta, om man råkar lägga skräp i stadens askkoppar är bötesbeloppet över 1000 kr, att dricka på tunnelbanan kostar 2000kr, att röka på tunnelbanan kostar 5000kr.

Fascism är bra grejjer

Överallt ser man skyltar om att inte ta i någon, på toaletterna finns utförliga instruktioner om hur man tvättar händerna på tillfredsställande sätt.

Science-fiction-liknande metoder används för att söka efter SARS vid Hongkongs tullar

Det är enormt skönt att vistas i en ren stad, men skyltningen och de veritabla hoten om att inte göra dittan och dattan är smått komiska.

Mata inte duvorna. Låt fågeljävlarna dö ut istället! Kram /Hongkong

Kineser? Civiliserade? It can’t be true…..
Alla som någon gång besökt Kina kan enkelt konstatera att kineser är enligt västerländsk mentalitet fruktansvärt icke-civiliserade. Folket spottar på gatan, de knuffas och trängs, saknar förmåga att stå i kö och står huller om buller i rulltrappor så att människor i brådska inte kan gå förbi. Dessutom är de onödigt högljudda.
Detta i bjärt kontrast till Japan där människorna å andra sidan är så artiga att de nästan blir påfrestande och vänligheten känns närmast påklistrad.
Hongkong är, glädjande nog, en gyllene medelväg mellan Kina och Japan.

En syn man aldrig ser i Shanghai; folk prydligt uppradade. (Dock står en tant på fel sida just på detta kort och förstör hela vår argumentation)

Människorna är civiliserade och har såväl hyfs och vett, men är inte lika slingriga som japanerna utan påfallande raka. Om någon råkar springa in i någon annan hör man ett artigt ”excuse me” och man bemöts ofta av ett vänligt leende. Troligen är Hongkongneser de människor vi tycker alla bäst om av alla.

Fredrik I. Larsson orerar, del I: Kollektivtrafik
Hongkong består av ett antal öar, huvudön heter Hongkong Island och halvön med flest invånare heter New territoiries. Öarna är sammakopplande med broar och tunnlar, det går att ta sig i princip överallt. Tunnelbanan var en stor positiv överraskning när vi kom dit, många linjer och inte mer än 50% dyrare än Shanghais tunnelbana.

Översiktskarta över Hongkongs tunnelbanesystem

Vad som var det bästa var dock att det gick väldigt lätt att byta mellan olika linjer, när man i Shangahi behöver gå ner och upp ett antal våningar i trappor och sedan gå nån hundra meter så behöver man I hongkong bara gå ca 40 meter till andra perongen. Rulltrapporna är även de mer genomtänkta än i Shanghai, de går uppåt och nedåt, de går snabbt och dessutom så är folk väluppfostrade och ställer sig till höger om man bara skall stå så folk som vill gå i rulltrapporna kommer förbi. Hongkong har precis Shanghai ett kort man kan ladda med pengar och sedan åka kollektivtrafik för. Kortet ,kallat “Octupuss card”, funkar även på fler ställen, t.ex. McDonald’s. Inte helt olikt “Cash” kortet som fanns i Sverige för några år sedan men fick läggas ner på grund att för få använde det.

Carl och David har helt missförstått begreppet ‘vänstertrafik’

Av någon outgrundlig anledning så fungerade det däremot inte att betala taxi med kortet, tillskillnad mot Shanghai. Man får passa sig lite när man befinner sig i tunnelbanan, att röka ger 5000 kr i böter och drickande och ätande ger 2000 kr i böter. Vi var inte speciellt förvånade att tunnelbanan var väldigt ren, detta trots att det inte är översvämat med renhållningsarbetare som man ser på många tunnelbanestationer i Shanghai. Taxibilarna är även de av högre standard, Hongkongs “Toyota Crown Comfort” har lädersäten, chaufförer som man kan kommunicera okej med på engelska, fem säten för passagerare och fungerande aircondition vilket kan jämföras med Shanghais “Wolksvagen Santana” som i tursamma fall har chaufförer som pratar mer än fyra ord engelska, fjädring som var medelmåttig för trettio år sedan och tygsäten.

Fantastiskt nog stannar faktiskt fotgängarna / bilarna i Hongkong vid rött ljus

Inte speciellt oväntat är Hongkongs taxi dyrare, startavgift på 15 kronor som räcker i två kilometer och sedan runt sju kronor per kilometer. Shanghais taxi har jämförelsevis 10kr startavgift som räcker i tre kilometer och sedan två kronor per kilometer. På vägarna ser man heller inga cyklister och i princip inga motorcyklar heller. Detta kombinerat med ordentliga trafikljus och lite brittiskt sans gör att man känner sig mycket tryggare i trafiken än i tokiga Shanghai. Några trafikstockningar att prata om såg vi inte heller.

Fredrik I. Larsson orerar, del II: Victorias Peak
På Hongkong Island så ligger en topp kallad Victorias Peak. Upp dit tar man sig med the Peak Tram som är ett slags tåg som dras upp av tjocka stålvajrar.

The peak tram

The Tram är Hongkongs äldsta kollektivtrafik, redan 1888 så öppnades den och sedan dess har det inte skett några olyckor alls. Enligt vår eminenta guidbok skriven av Steve Fallon skulle turen upp vara rätt obehaglig och lite läskig - med facit i hand visade sig dock denna “spårvagn” vara lika obehaglig som en kvinnokropp. Inte det minsta - med andra ord.
Fast detta håller ju inte Steve Fallon med om…
När vi väl hade kommit upp till toppen efter 15 minuters färd så mötes vi av en fantastisk vy över Hongkong.

Uppe bland molnen

Bilderna gör inte utsikten rättvisa alls, det är varmt rekomenderat att besöka detta ställe om befinner sig i Hongkong. Kontrasterna mellan havet fullt med båtar via strandbankerna fulla av skyskrapor till tätbevuxen halvtropisk skog i sluttningarna från the Peak ger en storslagen vy. Efter att ha insupit de sköna vyerna och den svalkande vinden så promenerade vi ner till bebyggelsen genom en naturskön skog. Det märktes tydligt att lite natur gör under för luftkvalitén, Shanghai som är rejält tätbeyggt och saknar all slags kupering och naturlig grönska har betydligt sämre luft än Hongkong.

Fredrik I. Larsson orerar, del III: Byggnader
Hongkong har varit en metropol bra mycket längre än Shanghai och dessutom så ser städerna väldigt annorlunda ut.

Lippobyggnaderna. Enormt vackra. Klicka på bilden för förstoring

Medan Shanghai breder ut sig över en väldigt stor yta som i princip är helt platt så är Hongkong begränsat i ytstorlek och mycket av ytan är så kuperad att den inte går att bebygga. Detta har lett till att skyskraporna står tätt nere vid havet och de är rent generellt högre än i Shanghai.

Aliens?

Shanghais skyskrapor har mestadels tillkommit de senaste 15 åren, en hel del statliga skrytbyggen som troligtvis altid kommer vara en förlustaffär. Går man bara en liten bit från dem så kan man hitta områden som bäst beskrivs som slum. Hongkong ser annorlunda ut, man verkar ha rivit de äldsta skräpet och byggt mycket tätare mellan skraporna.

Bank of China-skrapan

Hongkong har världens sjätte högsta skyskrapa som heter Two International Finance Center. Med sina 415 meter så är den sex meter kortare än Shanghais Jin Mao Tower och snäppet mindre cool enligt vårt ytterst objektiva omdömme.

Bra grejjer framför Two International Finance Center

De har även världens nionde högsta skyskrapa, Central Plaza som är 374 meter hög. Detta kan jämföras med den svenska Turning Torso som är puttiga 190m hög… Broar är Hongkongneserna bra på också, de har världens sjätte längsta hängbro som har en spännvid på 1377 meter, kallad Tsing Ma bridge.
Och ska vi dra en slutsats av det så kommer vi naturligtvis fram till att Hongkong, det är bra grejjer.

Kolonialism och futurism. Och så givetvis två svenskar

Tre svenskar mitt i centrala.. Linköping?

Macau – M för misär
Vi vill inte vara de som är elaka mot portugiser – i ärlighetens namn har vi nog inga portugisiska vänner eller bekanta – men när det gäller att utveckla sina asiatiska kolonier har de rejäla övermän i britterna. Som den rubrikalerte redan insett står M:et i Macau för misär, och acau tror vi betyder sunksiesta, men vi kan vara felinformerade.

Det är ungefär nu det är dags att nämna att vi bara befann oss i Macau en dag – en dag som började så sent som 13.00 - så vår uppfattning beror nog delvis på att vi inte givit platsen den bästa av chanser att imponera, men då vi hade noll förväntningar borde det varit svårt att göra oss besvikna - någonting som Macau ändå lyckades med. Planen var egentligen ganska enkel: kolla in den svarta sanden på Hac Sa (uttlas haXXa) Beach och äta på den enligt herr Fallon på Lonely Planet fullkomligt underbara restaurangen Fernando’s som låg på nämnda strand. Därtill fanns också ett hopp om att vi kanske skulle ha tid att se eller göra någonting annat, utan att vara helt säkra på vad detta skulle kunna vara. Vår av ett känt bokförlag inköpta ledstjärna lovade inte mycket mer än lite ruiner utav gamla kyrkor samt museum och promenadturer med mer eller snarare mindre klara kvalitéer. Enligt våra källor, och sedermera även oss själva, är Macau också casinotätt, någonting som hongkongneserna uppskattar då denna sorts verksamhet är förbjuden i Hongkong.

Vår uppfattning av Macau började egentligen direkt ta form när vi steg av båten som vi tagit från färjeterminalen på Hongkong Island; folk stod i en kaotiskt arrangerad kö och rörde sig mot en busshållplats där bussar stannade ytterst godtyckligt och åkte på samma manér.

Carl säger med sitt minspel ‘Vad i h-e är det här för jäkla skitställe?’ David säger ‘jag håller med…’

Vi visste att linjerna 3A och 26A med byte på Avenido Almeida Ribeiro var vägen att ta till Hac Sa Beach. På grund av underlig skyltning stannade dock vår 26A-buss någon helt annanstans – närmare bestämt vid motsatt ändstation.

Här är vi fortfarande glada. 10 minuter senare får vi reda på att vi åkt och fel håll och utbrister i ett unisont ‘fan också’

Det stora i det lilla är någonting som alltid känts mycket främmande, men när det faktiskt stora inte är så mycket att ha så får man helt enkelt gå ned en nivå och se om lyckan kan finnas där istället. I vårt fall bestod denna lilla lycka i en underlig upplevelse och en brittisk sjöbjörn. På bussen som vi trodde skulle ta oss till Hac Sa Beach – att detta var destinationen höll dock chauffören inte direkt med om – satt vi bredvid en korpulent man med vitt skägg, skrynklade och lite halvsmutsiga chinos och en grön ylletröja. En landlevande sjöbjörn, med andra ord. Vi hörde egentligen bara två bra saker från honom under vår korta tid tillsammans. Först svarade han till vår förvåning väldigt underligt i telefonen. ”Helloooooo?”, ungefär som man föreställer sig att gamla brittiska överklassdamer låter – detta framkallade självklart ett godkännande som bra grejer™, men även hans förklaring om att vi åkte åt fel håll om vi ville till Hac Sa Beach var också ganska bra. Detta mest för att chauffören som vi annars kunde frågat, bara viftade ut oss ur bussen och sedan bestämde sig för en mindre siesta äver sätena på första raden.

Det här är inte vår sjöbjörn, men det ger i alla fall en aning om skönheten vi skådat

Så vad gör man i ett främmande land när man inte vet var man är, vart man är på väg eller vad man egentligen kan göra för att komma på svaren till dessa frågor? Självklart tar man fram videokameran och skrattar åt sig själv ett litet tag, efter vilket man väntar på bussen som går i rätt riktning. Tålamod är, om inte guld värt, så i alla fall ganska bra att ha ibland.

Det här är egentligen allt vi, idag, vet om Macau. Efter att vi ankommit till stranden och ätit på det goda men något dyra Fernando’s (bläckfisken var faktiskt riktigt bra, herr Fallon), var både vi och Macau för trötta för en fortsatt relation.

Väldigt talande för Macao. De har satt upp en skylt med texten ‘M.M YIC INDU R ND FIC’ vilket betyder ingenting. Inte ens på portugisiska

Utanför restaurangen väntade taxibilar i mängder, och när vi fått svaret att en taxiresa tillbaka till färjeterminalen enbart skulle kosta oss runt 70 kronor var valet enkelt. Bussturen skulle gå på strax under hälften, men när man känner sig emotionellt misshandlad av ett dåligt resmål är det lika bra att lägga om såren med lite bekvämligheter – det var i alla fall vårt beslut. Vi anlände senare på Hongkong Island och tog det ganska lugnt resten av kvällen i vetskap om att morgondagen med ganska stor bestämdhet skulle bli bättre än dagen vi precis genomlevt. Med facit i hand hade vi otroligt rätt, men det visste vi ju inte då.

Hongkong by night
Det finns ett stort dilemma som varje turist måste ta ställning till när han ger sig ut på semester: vill man se allt eller vill man slappna av? Vår inställning i denna fråga under tiden i Hongkong var ganska svensk – lagom är helt enkelt bäst. Även fast vi hade en guidebok som rekommenderar allehanda aktiviteter och sevärdheter (och det var faktiskt inte BARA gaydistrikt) kände vi att det är bättre att använda den enbart som en informationssamling.

Ett magasin synnerligen snarlik vår guidebok

Skeptiska turismkonsumenter kanske vi skulle kallas. Dagarna hade det officiella innehållet – det där som man väljer att berätta om på sociala evenemang för att alla i alla fall har en chans att sätta sig in i vad det handlar om – medan kvällarna hade det lite mer inofficiella innehållet – det som en liten grupp står och livligt pratar om och skrattar åt och som, när någon ”utomstående” frågar vad som är så roligt, enbart beskrivs som ”man måste ha varit där för att förstå”. Ett slags internskämt, med andra ord. Det är exakt så man bör beskriva våra fyra första kvällar i Hongkong. Vi satt på rummet eller ute på gatan och tittade på folk, allt medan vi drack öl och talade om mer eller mindre meningsfulla saker. Ingenting som egentligen väcker något intresse, någon uppståndelse eller sovande björnar, men ändock en mycket trevlig aktivitet när solen gått hem för dagen och neonljusen vikarierar.

Någonting som dock är anmärkningsvärt är hongkongnesernas vanor vad gäller att vara ute på kvällen. Fram till en bit efter klockan 23.00 är det fullt med hongkongneser på gatorna, men på bara några minuter försvinner i princip alla. Vad detta beror på vet inte riktigt, men vi vet i alla fall att McDonald’s har förstått detta koncept: de stänger ungefär samtidigt som hongkongneserna försvinner. Institutet lovar att ta itu med detta fenomen när resurser finns. Sponsra oss med ännu en resa till Hongkong så kanske just du får svaret på frågan om hongkongnesernas vanor. Ringer du inom 10 minuter skickar vi även med en Wårby Starköl (7.3 %) som ett tecken på vårt seriösa engagemang som vetenskapsmän.

En annan utav dessa fyra kväller fick vi också snilleblixten att hongkongnesernas engelska var överlägsen den hos vanliga kineser så kanske det finns karaokebarer med ett utbud mer passande för oss. Så kanske är fallet, men den kväll då vi satte oss i en taxi och bad om ett ställe med många engelska låtar kom vill till något tämligen sunkigt hak med inte så jättemycket bra engelsk musik att vråla till. Dessutom tvingades man för att sjunga där köpa två skålar nötter för 55 kronor styck, så efter att ha inspekterat låtlistan sade vi helt enkelt nej tack och gick. Det var då vi insåg att ”vår” bar låg i någonting som enligt i alla fall oss bör kallas för ”red light district”. Flirtiga kinesiskor försökte här kasta in oss i diverse barer, men ingenting såg överdrivet lockande ut, så en promenad runt distrikt blev istället vår – kanske inte roligare men definitivt betydligt billigare - aktivitet för kvällen. Vi träffade en en fransos som försökte ”sälja” sin favoritklubb till oss. Enligt honom, och betydligt yngre och lättklädda (antagligen även anställda) kinesiskan han hade under armen var det den bästa klubben någonsin. Om ni tror på dem heter den och vill besöka denna klubb så hette den Fire House. Vi kände att detta etablissemang inte var värdigt våra fina Hongkong-dollar och spenderade istället kvällen på gatorna där vi gick omkring och tittade på allt och inget i några timmar.
Intressant var även gatustånden vid detta dekadenta distrikt. Där såldes faktiskt porr. I massor.

Porr!

Inget speciellt nämnvärt för den medelsvenske medborgaren som blott äntrar den lokala pressbyrån när trycket känns för stort – men i fastlandskina är porr givetvis synnerligen olagligt. Vår lycka blev så stor att ett exemplar av den japanska kvalitetstidningen bejean införskaffades. Givetvis bör ändock nämnas att detta var i rent studiesyfte - vi är emot porr i alla dess former och är stora anhängare av jämställdhet mellan könen, respekt, förståelse, kärlek, färskpotatis, demokrati, lika lön för lika arbete, starka fackförbund, svt, Steve Fallon och allt annat som kan tänkas vara politiskt korrekt.

Det du hittills läst i under denna rubrik har antagligen låtit tämligen ointressant - vi hävdar är dock att så inte alls är fallet. Detta är exakt ett sådant ”internskämt” som nämndes tidigare. När man berättar om det låter det inte allt för roligt, men för oss som var där, på Hongkongs lite mer obskyra gator, så var detta hur kul som helst. Vi gjorde egentligen inte så mycket, men fortfarande så var det riktigt bra grejer. Antagligen är det just sådant som gör Hongkong bättre än Linköping. Det eller bristen på kommunism…

Haveri by night
Fredagen – den sista kvällen innan hemresa bestämdes att rejäl fest skulle ske. Gay Times… host, förlåt – Lonely Planet inspekterades och valet föll på JJ’s som Steve Fallon beskrivit i följande ordalag:

Not as suity as you might think, JJ’s is an enormous multilevel dancing club with something for everyone. A house band plays nightly from 10pm, and there’s DJs in between and live salsa music on Tuesday. Women get in free, men pay HK$100 after 9.30 pm. Dress up – no shorts, no sandals, no jogging clothes. JJ’s has a dedicated entrance just to the right before you enter the hotel.

Förfest enligt svenskt manér skedde på vandrarhemmet då en halv låda San Miguel, några Smirnoff Ice samt japansk saké (konstigt nog synnerligen billigt i Hongkong!) insöps till de ljuva tonerna från Davids PSP som han fyllt med hela 8 låtar (!) i en loop. Framåt midnatt gav vi oss rejält taggade ut från vårt rum (som vid detta laget börjat se ut som en svensk pantstation) och letare rätt på en taxi. Steve Fallon hade fel i att Macao var värt att besöka – men denna gång kan han väl inte gärna ha fel? Beskrivningen av klubben lät klockren.
Han hade fel.
Efter en 20-minuters taxifärd då vi försökt steka chaffisen på mandarin (det var snarare han som stekte oss dock) ankom vi till lyxiga hotellet Grand Hyatt – det var nämligen i detta hotells lokaler som klubben fanns att finna. In genom hotellets entré, upp ovanför lobbyn och in i klubben. Nu jäklar skulle vi dansa!
Synen som mötte oss var en förvisso gigantisk – men i stort sett tom klubb. Bilden vi innan ankomst hade målat upp – en skock av vackra Hongkong-flickor var nu utbytt av småfeta medelålders brittiska affärsmän och thaihoror. Klockan var redan mycket och vi vad medvetna om att det var för sent för att leta upp ett annat ställe. Slutsatsen blev följaktligen att göra det bästa av situationen och festa med en av ovanstående grupper. Nå – vilket blev det?
Svaret blev – föga förvånande kanske – några småfeta medelålders britter.
Två var de till antalet. Egentligen var de inte födda britter utan kom från Australien men det är i sammanhanget synnerligen irrelevant. Efter 3 minuter inne på klubben bestämde vi oss (eller snarare – de bestämde åt oss) att vi skulle gå tillbaka till hotellobbyn och bli bjudna på svindyr sprit från baren. Drink efter drink beställdes in till oss. De hette tydligen Kevin och Jeffrey, var strax över 50 och var på genomresa i Hongkong på väg från England till Australien. Strax uppdagades att dessa var ett homosexuellt par och som vi alla vet brukar denna typ av konstellation vara relativt liberal och inte sällan jaga lammkött för att dryga ut köttgropen lite. Nåväl, de var för harmlösa och trevliga för att vi skulle ana oråd och de hade dessutom med sig en väninna – 44-åriga Lizzie, som var en charmant dam som såg ut att vara… ja, 44 år. Hotellbaren stängde frampå småtimmarna men som typiska svenskar visste vi inte när det är dags att lämna scenen. Således accepterade vi deras inbjudan att följa med upp på deras rum. Kevin&Jeffrey hade ett rum och Lizzie ett eget. Totalpris ungefär 10 000 kr per natt i detta fruktansvärt vackra hotell. Efterfest på rummet följde, interntelefonen ned till receptionen/roomservice nyttjades alltför ofta. ”bring us three bottles of fine wine, and make it fast you bloody cunt” sagt med tung brittisk accent är obetalbart. Visst märkte vi att männen flörtade rejält med oss men vi var för upptagna att ha kul, bubbelpoolen på rummet testades och det rika pay-per-view-programutbudet på deras tv utforskades. Det hade nu börjat ljusna och tröttheten hade börjat komma krypande. David hade redan somnat i Lizzies rum och Carl & Fredrik fick inbjudan att sova över tillsammans med männen i deras storstora säng. Carl gick med på detta under ett villkor: att de skrev kontrakt på att de inte skulle försöka böga med Carl under natten. Kontrakt (nu i efterhand helt oläsligt) författades och underskrevs. Bra. All formalia avklarad. Några timmar sovs det, med britter på läskigt nära avstånd. Fredrik fick nog efter någon timme och somnade i en fåtölj istället. Carl vaknade av en Geoffrey formligen inlindad runt honom.

Carl dagen efter. Han håller hårt i sitt kontrakt vilket skulle juridiskt beskydda honom från sodomi

Kramkalas i all ära – men till detta finns folk i sin egen ålder. Förslagsvis flickor. Fredrik väcktes, adresser, vänlighetsfraser och kramar utbyttes, vi gick till Lizzies rum för att leta rätt på David. Det gick, dock lyckades vi knacka på fel dörr tre gånger och väckte diverse löst (och rikt) folk. Nåväl, inte vårat fel att alla hotelldörrar ser identiska ut!
Grand Hyatt lämnades vid 11-tiden, vi var fortfarande rejält onyktra men glada efter en synnerligen intressant kväll.
Vi kan med ovannämnda erfarenhet i baggaget förstå varför Mr. Steve Fallon rekommenderade just denna klubb…

Hongkong – vadan denna lycka?
Under vår tid i Asien har vi till dags dato besökt en (jämförelsevis otroligt liten) uppsjö utav städer och platser. Självklart är det Shanghai som står i förgrunden, men samtidigt har vi också känslor för andra tämligen bekanta geografiska egennamn. Peking är helvetet, det vet vi idag, men innan vi åkte hade vi ju ingen aning, och samma sak gäller ju allting om man ska vara helt ärlig. Att vi idag älskar Hongkong är dock ingenting annat än ett faktum.

Hur detta gillande egentligen kommit att bli är något svårt att utröna. Ska man vara helt ärlig är det absolut inte de saker som är för Hongkong exklusiva som gör att man gillar staden. Enligt allas vår favorit i kategorin homosexuella medelålders män – givetvis syftas på Steve Fallon – så är något av det absolut viktigaste som turist i Hongkong att ta en så kallad Star Ferry från Kowloon till Hongkong Island. Visst är det mäktigt, det ger vi vår minoritetssexuelle ciceron, men fortfarande så är det bara en transportsträcka. Vi åkte även en något underlig bergsspårvagn till toppen av Victoria’s Peak bara för att inse att ja, den ligger ganska högt upp. Dock så tror jag inte att det egentligen är någon av oss som vill kalla Victoria’s Peak för det absolut bästa med Hongkong. Förvisso kanske kulturarvsgalningar ogillar detta val, men man skulle tämligen enkelt kunna jämföra med den beryktade muren i närheten av Peking. Det är lite plojigt, lite speciellt, men egentligen ganska intetsägande. Optimisterna i oss vill snarare säga att Victoria’s Peak ger möjligheten att se allt det som är så underbart med denna kinesiska diamant bland andra mer eller mindre välslipade stenar – allting och ingenting.

Ännu fler bilder

Förra söndagen erbjöd underbart vårväder; en temperatur på behagliga 22 grader och en molnfri himmel, varför jag och 林敏 (Lin Min - se nedanstående post) beslutade oss för att ta en dagstur till närbelägna 苏州 (Suzhou), som inte orättvist fått smeknamnet “Kinas venedig”. Suzhou är en relativt liten stad med strax under 6 miljoner invånare. Bland kineserna är staden, tillsammans med 杭州 (Hangzhou) det kanske mest populära inhemska resmålet och har gett upphov till ordspråket 上有天堂， 下有苏杭 (I himlen finns paradiset, på jorden finns Suzhou och Hangzhou). Dessutom ligger staden på behagligt avstånd från Shanghai; en dryg timme med tåg och en biljett går på ungefär tio kronor.

Det som främst utmärker Suzhou är dess silkesproduktion samt dess kinesiska trädgårdar. Då silke intresserar mig ungefär lika mycket som fåruppfödsel på Nordirland ägnades denna vackra dag enkom åt trädgårdarna.

I Sverige är trädgårdar och parker mest ställen för ungdomar att grilla, spela kubb samt dricka sig löjligt berusade på folköl, men kinesiska trädgårdar fyller ett helt annat syfte. De är minutiöst planerade kring sju grundläggande element. Traditionellt var trädgårdarna anlagda för att erbjuda en sorts andlig utopi för personer som vill komma i kontakt med naturen. Kinesiska trädgårdar går hand i hand med traditionella kinesiska konstformer såsom målning, kalligrafi och allehanda prosa.
Såsom allt i Kina är symboliken mycket viktig;
bambu finns att skåda i överflöd och detta symboliserar en stark personlig karaktär. Pinjeträd representerar långt liv och uthållighet. Lotusen symboliserar renhet, plommonträd påvisar förnyelse och tankevilja, krysantemumen står för modet att offra materiella ting för ett naturligt liv och pioner representerar rikedom.
Andra viktiga element i en kinesisk trädgård är stenar som är av naturen skulperade, sjöar, husens arkitektur och hur de är dekorerade inuti.
Många av de bevarade kinesiska trädgårdarna har historiskt fungerat som boenden för välbärgade kineser.

Efter ankomst sen förmiddag och inmundigande av brunch beståendes av någon för Suzhou specifik 包子 (Baozi, ångad degklump fylld med supervarmt spad och kött. Godare än det låter!) begav vi oss till 网师园 (Nätmästarens trädgård), ett underbart litet ställe anlagt helt och hållet efter 风水-konstens (Feng shui) alla regler.

网师园 - Nätmästarens trädgård

Tanken är att varje gång man ser på ett givet objekt i trädgården ur en ny vinkel upptäcker man någonting nytt. Utdrag taget från en broschyr:

“The outstanding feauture of this small but elegant garden is that it combines living quarters with the landscape garden. […] In short, there are scenes beyond scenes, and gardens within the garden. many buildings are perfectly well-spaced instead of being crammed. A small area of water and rockery is made to seem large. Based on illusion, the garden is full of change, acieving a unity of part and whole. The Master-of-Nets Garden serves to illustrate how the few surpasses the many”.

Därefter begav det sig till 拙政园 (Den ödmjuke förvaltarens trädgård), den kanske största attraktionen i Suzhou, men som jag tycker var den sämsta av de tre vi besökte under dagen.

拙政园 - Den ödmjuke förvaltarens trädgård

Slutligen gick vi till den i mitt tycke bästa - 狮子林 (Lejonskogen), som hade betydligt mer inslag av stenar och stenkonstellationer än de tidigare besökta.

林敏 (Lin Min) i 狮子林 (Lejonskogen)

Framåt kvällskvisten åkte vi medelst det betrodda 中国铁路 (China Railways) hem, helt slut av alla syner, dofter och upplevelser.

Jag vid en busshållplats i Suzhou. Även de är rätt fina

Kolla in fotoalbumet här. Dock gör bilderna verkligen inte den slående skönheten av Suzhous trädgårdar någon rättvisa.

Imorgon får jag besök av japanska ともえ (Tomoe) som kommer förgylla min vardag fram till nästa måndag då hon återvänder till Tokyo och vi tre åker till Hong Kong. Vi har nämligen hela nästa vecka lov från skolan, avsett för resor. Surfa in söndag den 16:e för en rapport från världens kanske mest spejsade stad!

En kinesisk vän bad mig precis korrekturläsa ett brev. (Mina egna fetningar)

Dear Candy,
I’m Hattie from the Hebei Television Station. On behalf of Hebei Television Station, I thank you for your support and your help with our trip.
Due to the tedious administration procedure at home,we need to make a budget for this trip to Hong Kong Disney and then report to our leader.Therefore,I’m wondering whether we’ll have to pay for the admission tickets or not.
Usually we don’t have to bear this item of expense for the domestic and foreign scenic spots photography. But in regard for your specialty, we’d like to show our full respect to you. We apreciate your understanding.
Looking foward to your reply.

Candy kan jag möjligen gå med på. Det är ju trots allt ett namn, men att prestera ovanstående i princip felfria engelska och ändå få för sig att kalla sig Hattie…
Man kanske borde byta namn till 小帽儿…

I ett helt annat ämne, en bekant till mig och tillika tidigare utbytesstudent på 林雪平大学 (Linxueping Daxue, Linköpings Universitet), 林敏 (Lin Min) har nu flyttat till Shanghai i jakt efter jobb. Det visar sig inte vara helt enkelt.
Hon kommer nämligen från 10-miljonersstaden 武汉 (Wuhan) i 湖北(Hubei)-provinsen. Hon har en bra examen från ett av Kinas mest ansedda universitet men undergår ändå stora vedermödor för att få tag i ett drägligt jobb.
I många personalannonser står klart och tydligt skrivet 要求: 上海户口 (bara lokalbor). Anställer ett företag en icke-lokalbo tvingas de slösa såväl tid som pengar för att ansöka om arbetstillstånd för deras nyanställda. Givetvis anställer då ett företag lokalbon istället för en kanske mer kompetent utböling.

Som liberal blir jag rent utsagt förbannad - staten skall inte hindra mina rättigheter att bo och jobba var jag vill bara för att de vill upprätthålla en “levande landsbyggd” och annat veritabelt trams.
Trots att Kina är en enad nation råder enorma skillnader mellan de olika provinserna. Det är nästan jämförbart med Europa innan den underbara Europeiska Unionen. Tycka vad man vill om vissa av sakfrågorna inom EU-samarbetet, men det är en enorm frihet att kunna jobba och studera var man vill inom unionens gränser.

Antagningssystemet till universiteten är ett annat exempel på tydlig diskriminering. Rimligt nog återfinnes Kinas bästa universitet i de största städerna, främst Peking och Shanghai. För antagning tillämpar Kina systemet med statligt utfärdade antagningsprov (en eftersträvandsvärd modell om ni frågar mig, på så sätt antages inte studenter subjektivt efter lärares godtycke utan de facto kunskaper), men problemet ligger i poängsättningen. Nämligen gynnas storstadsborna på så vis att en lokal Shanghaibo inte behöver prestera lika bra på provet för att komma in på ett lokalt universitet som en bybo behöver göra.

En av anledningarna tycks vara att staten är lite rädd för den pågående urbaniseringen som pågår - allt fler människor flyttar från byarna i jakt efter lycka i storstäderna. Att mången dårar ser det som ett självändamål att ha en stor del av befolkningen i en fattig och miserabel “levande landsbyggd” kan man ha åsikter om, men utfallet blir att duktiga studenter inte kan få den utbildning de förtjänar om de råkar vara födda på fel ställe, vilket är direkt ogynnsamt för Kinas framtida utveckling.

Inte bara kinesiska staten är galen - även vissa företag inom den privata sektorn har en tvivelaktig inställning till vad allt jämlikhet och rationalitet heter. Många av de könsmaktsordningar som råder här skiljer sig markant från Sverige (Här i Shanghai får man ofta intrycket av att det faktiskt är kvinnan som är enl. feministisk bullshitteori “det starkare könet”), men många företag verkar prioritera utseende hellre än reell kompetens vid nyanställningar.
En hel del företag kräver att mannen är över 170 cm lång (Det är förståligt att en hel drös kineser sållas bort här då medellängen bland männen sägs vara 171cm), och för kvinnorna är kraven striktare. Över 160 centimeter lång och under 100斤 (50kg) är krav som en kvinna ofta måste leva upp till. Detta ens för att få komma på en anställningsintervju och visa upp sina formella kvalifikationer.

Ett företag i marketingsektorn 林敏 (Lin Min) gick på intervju hos, hade en annan, synnerligen suspekt urvalsmetod. De jobbsökande fick visa sina handflator (!) för en av företaget anställd guru som därefter gav sin dom. Den med bäst handflator fick jobbet. Fysiska attribut före meritokrati indeed. 疯了…

Kommer Kina att bättra sig?
Troligen inte, nyligen uppmärksammades i medierna att Kina nu blickar mot andra länder för politisk inspiration till hur de skall bygga en modern kommunistisk diktatur. Blickarna är riktade mot Sverige…

Efter idoga påtryckningar från inte bara kreti - men också pleti att uppdatera sidan så har jag tagit ett kort break från att leta navelludd för att nu skriva någon rad om de senaste 2-3 månaderna.

Sist vi hördes av hade våra fyra bra vänner från Sverige kommit på besök, dessa är givetvis inte längre kvar utan nu är all form av normalitet i våra liv återställd.

Kahuna, Ellmo, Carl, Rongrong, David, Karin och Eric vid 外滩 - the bund

Besöket från kompisarna var trevligt, dagarna kan väl i korthet sammanfattas med orden “sunk” och “mys”. Mycket öl, dekadens och och manlig kärlek. Carrls Rongrong var samtidigt på besök för att attendera en simultantolkningskurs på vårt universitet. De sista dagarna av deras resa spenderades i gudsförgätna kommunisthelvetet Peking. Peking är verkligen ingen trevlig stad enligt våra erfarenheter. Visst - taxichaufförerna må vara något något vänligare och lokalborna må prata något något renare mandarin (Om Shanghainesernas mandarin är norska så är Pekinesernas mandarin skånska) men staden är kall, luften är dålig och staden stänger vid 22-tiden, ungefär som i Sverige.
I slutet av januari åkte vännerna hem, David åkte samtidigt söderöver till Shanghai men Carl stannade kvar för att mottaga föräldrarna och drog på sig en influensa, något som mirakelmedicinen 双黄连口服液 (kinesisk traditionell medicin med samma aktiva substans som Kan Jang, fast 100 gånger mer potent) fixade på någon dag.
Davids föräldrar kom en dryg vecka senare, fast då direkt till Shanghai och såväl the Lindwalls som the Lidéns hade en trevlig tid här.

När föräldrarna lämnat oss var det dags för 新 (Arata), vår goda japanska vän som tillsammans med flickvännen Keiko kom några dagar för att hälsa på. Trevligt var även detta.

Även annat löst folk har varit och besökt oss, men namedropping är knappast någon här intresserad av. En anledning till avsaknaden av uppdateringar är att livet i Shanghai har väldigt mycket blivit till vardag. Förvisso en vardag otroligt mycket bättre och mer intressant än motsvarigheten i Sverige - men likväl vardag.
Det finns emellertid otroligt mycket intressant att skriva om - små betraktelser i vardagen om Kina, Shanghai och alla dessa kineser som Kina fullkomligt myllrar av. Detta kommer när någon gång när jag lyckats avlägsna allt ludd från min navelregion. Jag kan inte avge några löften om när.

Småsaker vårt att nämna är att Fredrik klurar för fullt på hur han skall privatimportera sin flickvän till höst, David är på ytan skamsen (men egentligen är han mycket stolt) över att han hånglade med två fillipinska pojkar under senaste festen och Carrl får inom kort ädelt besök av Tomoe - en flicka från Tokyo han träffade under förra årets japanbesök.
Förresten ämnar trion bevista Hong Kong under mitten av april månad.

Och just det, David och Carl har varit föremål för intervju i svensk regimradio. Adam Klang har redigerat inslaget och lagt upp det här.
Notera Davids orerande om biffinköp klockan tre på natten samt Carl som säger “kan man säga” oftare än Mao sade “oops, nu blev det nog lite fel igen”.

Jag avslutar detta inlägg med att bifoga några bilder på priceless engelska som går att finna lite varstans i staden.

David försöker förgäves connecta

Bra att förtydliga vad en ’store’ är för något

Hur snygg tjejen än må vara - du får inte spana!

Golfartiklarna är i sanning monoplierade

Den gröna sjön har en liten ton av blåaktighet

ehm…

Shanghai urban planning museum skyltar med sin mästerliga plan för att ta över världen

Vissa matvarubutiker i Shanghai prioriterar att invalidisera folk i allmänhet och gravida kvinnor i synnerhet

Kahuna funderar. Vem fasiken flyttade på min tiramisu??

‘höhö, vad dum jag är. Det var ju jag själv som åt upp den!’

För ett axplock av de mer intressanta bilderna från den senaste tiden - majoriteten tagna av Eric Lindahl under hans resa hit, klicka här.

Nihao!

Lite in medias res:
Efter en tämligen behaglig flygresa anlände Anders, Micke/Kahuna samt jag själv, Eric, till Shanghai igår morse. Efter att ha åkt världens snabbaste tåg (431 km/h eller 432 enligt Anders, allas vår hastighetshusgud) från flygplatsen Pudong blev vi upphämtade av Carl, David, Rongrong samt Karin som också är på besök som vi, och tog oss medelst tunnelbana och taxi till Changning-distriktets Anshun street för att checka in på vårt hotell och bekanta oss med grabbarnas lägenhet. Vi har bestämt oss för att kategorisera saker enligt systemet sunk/normalsunk/icke-sunk, och vårt hotellrum betygsattes till halvsunk som ligger någonstans mitt emellan. Det kostar oss dock dryga 400 kronor per man för tio dagar så vi ska inte klaga.

Allt i landskapet är extremt utbrett, då utrymme är något det knappast råder brist på i Mao-land. Vidsträckta parker mitt i centrum varvas med otaliga höghus som skulle få Kaknästornet att skrumpna. Trafikkaoset med ständigt tutande Volkswagen Santana (max tre år gamla; det existerar inga gamla bilar i Shanghai), mopeder och cyklar (aldrig på rätt sida av vägen, det vore ju en skymf!) som passerar dig med en tight smekning närhelst du ämnar korsa gatan är en upplevelse i sig.

Något som endast kan beskrivas som orgasmiskt i denna motsägelsefulla kommunistdiktatur av laissez-faire är prisläget. Jag sitter nu och smuttar på en helt ok öl med det föga påhittiga namnet Reeb som jag köpt i pack om sex burkar för det facila priset 13 kr. Middag avnjöts igår på det lokala sunkhaket där en skål med mumsigt ris och kött kostade 8 kr.

Igår gick vi bland annat på en marknad av hyfsad storleksordning där vi tröskade oss fram genom horder av ständigt antastande försäljare som inte drog sig för att grabba tag i oss för att få oss att köpa allt från piratkopierade klockor till piratkopierade kläder. För en prutglad conneisseur finns säkert några fynd att göra, men ovetandes om detta inhandlades några artiklar ändå, exempelvis:
Mao-väska för 60 kr
Irak-hyllande Zippo-tändare till det grova överpriset 80 kr
Tre par Boss-strumpor för 24 kr
Ett spel till Gameboy Advance för 40 kr (vet ej om det funkar ännu)

Naturligtvis hann Anders bli blåst under den korta tiden vi spenderade på marknaden genom att han ovetandes accepterade den kinesiska motsvarigheten till ören som växel när han självklart borde fått kronor. Anders avskyr numera kinesiska försäljare.

Idag var vi på Shanghai Museum där vi beskådade halvintressanta jadefynd samt oinspirerande kalligrafiska verk. Imorgon är Carl och Davids tentaperiod är avslutad så då väntar antagligen ett smärre alkoholintag för att fira.

För övrigt har Anders fått det extremt übergulliga smeknamnet Xiâo-xióng (Lilla Björn) medan Micke kallas för Lilla Pandan. Själv kallas jag för Lilla Berget för att spoofa en känd utlänning vid namn Stora Berget som gjort karriär inom TV i Kina.

Nu har jag tröttnat på att spotta min självgoda stilistiska brio, så nu blir det dags för middag. Auf wiedersehen, à bientôt, good night.

Till och börja med: Ja - vi lever.
Även i Shanghai existerar begreppet “vardag” (生活日常) och trions leverne har nu börjat inställa sig det led som goth-kidsen benämner “konformitet”.
Inte mycket händer - veckodagarna upptages av skola (dock bör nämnas att Davids närvaro de senaste veckorna har snittat kring 25 % och Fredriks är inte mycket högre) och helgerna brukar spenderas med Fredrik R. och Kristian - två svenska klasskamrater till David och Fredrik vilka tidigare nämnts i förbifarten - i deras lägenhet med en lagom kall öl i handen.

Den extrema hettan som mötte våra nordiska kroppar vid ankomst i början av september har nu helt försvunnit och nu gått över i en medeltemperatur bara några få grader över den i Sverige. Dock gör luftfuktighet och vindar att det snarare nästan känns kallare här. Trion har lyckligtvis införskaffat varsin Canada Goose-jacka för en tvåhundring styck, dels som försök att vara lika übertuffa som östermalmsbratsen men även för att inte förvandlas till yetis.

Det som dock har hänt på sistone är:

Carls och Fredriks gamla vän Christofer Fjellner (nu europaparlamentariker, tidigare MUF-ordförande) har varit i Shanghai på genomresa, på vägen till WTO-mötet i 香港 (Xianggang - Hong Kong). Vi träffade honom och en tysk parlamentskollega, käkade lite krubb, drack “några” öl och begav oss en sväng ut på Babyface, den bästa av Shanghais nattklubbar vi hitintills besökt.

En tysk sossig parlamentariker, Fredrik, Fjellner, David & Carl dricker öl

Fredrik har officiellt blivit toffel och titulerar sig nu stolt pojkvän till 林云芝 (Lin Yunzhi - Susan). Mellan Carl och Rongrong är läget fortsatt stabilt. David är den enda person sansad nog att hålla sig borta från alla de frestelser 阴 (Yin - från det i västvärlden kända “Yin & Yang”, betydelse the feminine or negative principle in nature, Tiina Rosenberg skulle ha fullt upp i Kina) har att erbjuda.

Fredriks flickvän Lin Yunzhi

Carl var i helgen återigen nere i 南昌 (Nanchang) och träffade Rongrong. Trevligt som vanligt, nytt denna gång var att Carl fick utrymme att vädra sin största hobby (förutom sex, drugs & rock ‘n roll förstås) - nämligen aviation. Vanligt nattåg togs till Nanchang, men på hemvägen blev det att bege sig till 南昌昌北国际机场 (Nanchang Changbei int’l airport).

Nanchangs flygplats

Trots att Nanchang med förorter är en fyramiljonersstad var flygplatsen relativt liten, ungefär av samma grad som Göteborgs Landvetter flygplats. Flygplatsen hanterar främst inrikesflyg och det sker ungefär en avgång var 15:e minut dagstid.
Flygbolaget som gällde var 上海航空 (Shanghai Hangkong - Shanghai Airlines) som krävde dryga 390 spänn (exkl. skatt) för den 85 mil långa resan, maskinen var en vanlig Boening 737-700. Flygtiden var exakt en timma (att jämföra med 13½ timmar med tåg) och servicen var oklanderlig.

Carls plan

Egentligen förelåg inga skillnader mot att resa inom västvärlden, incheckning och säkerhetskontroller gick förvånansvärt smärtfritt för att vara Kina, planet lyfte i tid och väl uppe i luften serverades man en kinesisk sunkbulle samt vatten. Flygvärdinorna var givetvis femhundratusen procent sötare än tanterna á 119 bast som SAS slänger in i sina inrikesmaskiner. Förklaringen till detta torde vara att fackföreningsrörelsen inte är lika stark här. I Sverige kan SAS helt enkelt inte sparka sina åldrande flygvärdinnor till förmån för yngre, mer livsglada och bättre exemplar. Ibland känns Sverige olidligt mer socialistiskt än Kina.
Landning skedde fem minuter före tidtabell på 虹桥国际机场 (Hongqiao int’l airport) i Shanghai, den äldsta av Shanghais två stora flygplatser som numera enkom servar inrikesflyg.

Vad som händer till julafton är ännu inte riktigt bestämt. Fredrik åker om några timmar iväg till Peking för att varmt välkomna pappa Evert, mamma Kerstin, storebror Rikard samt lillasyster Cecilia som har köpt en paketresa till Peking, Hangzhou och Shanghai. Fredrik kommer tillbaka till Shanghai på julafton då föräldrarna drar sig ned mot Hangzhou för att slutligen hamna i Shanghai.

I mitten av januari kommer fyra vänner till Carl och David från Sverige på besök och åker hem i månadsskiftet Januari - Februari då de avlöses av Carls och Davids föräldrar.

Förhoppningsvis dröjer inte nästa uppdatering lika lång tid.

圣诞节快乐！

Nu är det kinesisk söndag eftermiddag och trion håller som bäst på att vila ut sig efter deras sitt första kinesiska tenta-p.
Kinesernas hösttermin löper från tidig september till tidig januari. Efter halva tiden - dvs. i början av november ges 期中考试 (Qizhong kaoshi - mitterminstentor) och i januari ges 期末考试 (Qimo kaoshi - sluttentor). En kurs är i princip alltid lika lång som en termin. Normalt brukar betyget baseras till 70 % av resultatet på sluttentan, 20 % av resultatet på mitterminstentan och 10 % på hur man presterar på lektionerna. På vårt universitet gäller att man måste ha minst 70 % närvaro för att få tentera, men handen på hjärtat verkar de tumma på denna regel rätt rejält. Vi läser i 初一二班 (Chu yi er ban - Nybörjarnivå 1, klass 2). Det är bara västerlänningar i vår klass. Vid registrering kunde man välja om man ville hamna i en västerländsk klass eller i en asiatisk klass - då med främst koreaner och japaner.

Som sagts läser vi tre olika kurser; 口语 (Kouyu - konversation), 听力 (Tingli - hörförståelse) samt 阅读 (Yuedu - läsförståelse).

Våra läroböcker

Konversation

Vår konversationslärare heter 余颖 (Yu Ying) men vi kallar henne alltid för druvan. Flickan är antingen strax under eller strax över 30-strecket men såsom så många andra kinesiska flickor ser hon ut att vara minst 10 år yngre. Hon är synnerligen nydisputerad 博士 (Boshi - fil. dr.) och är alldeles jättegullig. Hon är egentligen ingen vidare lärare - förvisso är det oftast bättre att ha unga lärare än gamla dinosaurier men här märker man tydligen att rutinen saknas. Mången nervösa fnittriga skratt hör man under varje lektion, men hennes engelskanivå är acceptabel. Läroboken heter 路 (Lu - gata) och varje kapitel avhandlar en tämligen alldaglig situation såsom biljettköp, på skolan, ålder, att prata i telefon och liknande. Boken är inte dålig och tempot är relativt högt. På konversationslektionerna fordras det inte att vi vare sig lär oss skriva eller känna igen tecknena - fokus ligger på konversation.

Ett kapitel ur konversationsläroboken

Hörförståelse

Vår hörförståelselärare heter här 曹萌 (Cao Meng) är av könet kvinna och är antagligen 35. Vi kallar henne tanten. Lektionerna är egentligen rätt skrattretande. Man sätter sig vid varsitt inglasat bås med 80-talsbandspalare och öppnar sin bok. Tanten stoppar in en synnerligen sönderspelad kasett i sin huvudbandspelare, säkert av märket “Stalin Ljud & Soppkök Enterprises”. Sedermera hör man enkla konverastioner i stil med
A: Vad vill du köpa?
B: Jag vill köpa äpplen
A: Hur många kilo äpplen vill du ha?
B: Jag vill ha två kilo äpplen
A: Två kilo äpplen, det blir 5 spänn
B: 5 spänn? För dyrt. Du får 4. Är det ok?
A: Jaaaaaaaa

Sen skall man svara på frågor i stil med “Vad betalade A för äpplena?”
Det är dessutom kryssfrågor, och alternativen är ungefär:
alt. A) 4 kr
alt. B) Min pappa är mycket upptagen
alt. C) Jag vet inte
alt. D) 5 kr

Lektionerna är således (enl. mig) mycket elementära, men det är inte alltid helt lätt att höra vad kineserna säger. Stalin var ju en formidabel soppkock, men att tillverka ljudutrustning kunde han i sanning inte.

Ironiskt är att lärarens hörförståelse är hennes svagaste sida. Hennes engelska hörförståelse alltså. Vid frågan “Teacher, which date do we have our exams?” fick vi svaret “…..ehm,… yääääääääs”

Läsförståelse

De bästa lektionerna. Vår lärare här heter 王骏 (Wang Jun), men vi kallar honom för stekaren. Grabben är kanske 35, synnerligen pillemarisk och har alltid ett leende på läpparna. Han älskar sitt jobb. Lektionerna är enkla, men de befäster de kunskaper man under konversationslektionerna börjat nosa på. Här ligger fokus främst på att lära skriva och läsa tecken.

Läsförståelseläroboken

Carls flykt från klassen

Carl pluggade under sommaren någon timme kinesiska per dag hemma efter jobbet så för honom har alltid nybörjarklassen varit lite väl enkel. Fyra dagar innan första tentan fick han således för sig att prova sin hand på att hoppa upp en klass, till de som läst kinesiska tidigare. Efter diverse bråk på kinesiska med byråkratpersonalen på administrationskontoret gick det för sig. Jag valde börja läsa med 初二五班 (Chu er wu ban - Nybörjarnivå två klass fem), en klass som förutom mig enkom innehåller koreaner och japaner. Antingen har de läst ett drygt halvår på hemmaplan eller så är det folk som tidigare bott i Shanghai några år för jobb och nu bestämt sig för att lära sig språket på riktigt.

Nivån är riktigt mycket högre, bland annat kan nämnas att undervisningen uteslutande är förlagd på kinesiska. Lärarna pratar ingen engelska alls - till och med nya ord förklaras på kinesiska. Givetvis förstår man inte allt som lärarna säger men det mesta går allt in. Böckerna håller även de en klart högre nivå, nu helt skrivna på kinesiska och utan engelska förklaringar. Annars är upplägget ungefär detsamma som i den lättare nivån. Klasskamraterna från Korea och Japan har ju som bekant erfarenhet att skriva tecken varför de har ett enormt försprång mot mig, men å andra sidan är deras uttal inte direkt bra. Jag kan säga att jag trivs - förvisso kommer jag få fördubbla arbetsinsatsen men det är alltid kul med utmaningar och det bästa sättet att lära sig är ju som bekant att lägga ribban högt. Konversationslektionerna är de svåraste - nämnas kan att vi som läxa fick att kolla på en kinesisk film (textade sådana går knappt att få tag på) att sedan berätta om för klassen. Effekten av dessa klassbyte blev dessutom att jag nu hade sex tentor att skriva på en vecka istället för tre.
Mina nya lärare är alla kvinnor runt 30-snåret, riktigt älskvärda och ack så söta.

Tentorna

Carls konversationstenta
Carls första tenta var på måndagen, i konversation med den svåra klassen. Helgen spendrades med att bäst det gick läsa in 200 sidor av kurslitteratur. Det gick lagom bra.
Efter att ha ringt läraren på söndag kväll (vilken jag tidigare inte hade träffat) bokade jag in tid på måndag eftermiddag. Tentans upplägg var att under c:a 20 minuter konversera om allehanda ting med läraren. Det första snäppet var att läsa obskyra meningar - tungvrickare och liknande. Sedan skulle man visa att man behärskade diverse ideomatiska uttryck.

Det sista steget var att berätta för läraren om ett av sina intressen. Dum som jag var tänkte jag först beskriva mitt intresse för politik för henne. Efter ungefär en sekund kom jag på att jag inte ens visste vad politik hette på kinesiska (nu i efterhand vet jag dock att det är 政治 - zhengzhi), således frågade jag henne på kinesiska “Jag är intresserad av samma sak som George Bush, Mao Zedong och Tony Blair jobbar med”. Läraren tänkte till lite och svarade “Jaha - president”. Jag drog en suck och funderade för mig själv om jag skulle försöka lura i henne att jag var Sveriges president - en tanke jag dock övergav. Jag kom på att det ändå skulle vara rätt svårt att beskriva för henne att jag vill se en nattväktarstat som bara beskyddar invånarnas negativa rättigheter på kinesiska, varför jag snabbt ändrade mitt största intresse från politik till Kina, ett ämne som var mycket lättare att prata om. Efter att ha smörat lite om hur underbart Kina var och hur vänliga kineserna är och hur intressant historia de har var tiden ut och läraren tyckte jag gjorde ett bra jobb.

Vår hörförståelsetenta
På onsdagen var det dags för hörförståelsetenta med tanten. Diverse kommunikationsmissar hade dock medfört att alla trodde att tentan var på fredagen. David kom ensam till lektionen, Carl var på den avancerade gruppens lektioner och Fredrik låg hemma och sov. David skickade iväg ett sms till oss andra och började göra tentan. Den var patetiskt enkel - till och med lättare än lektionerna.
Carl och Fredrik pratade med tanten efter att klassen skrivit tentan och hon gick med på att vi fick göra den med en annan klass.
Vi har i skrivande stund fått tillbaka resultaten, Carl var bäst i klassen med 96,5 % rätt, David näst bäst med 95,5 % och Fredrik sämst i klassen med 68,5 %. Dock var godkäntgränsen 60 % så alla klarade sig.

Konversationstentan
På torsdagen var det dags för konversationstentan med druvan. Den var i samma stuk som Carls tidigare gjorda svårare konversationstenta, fast några snäpp enklare förstås. Man skulle för druvan säga enkla saker såsom rabbla telefonnummer, säga hur gammal ens pappa är samt läsa upp lite uttal. I slutet skulle man berätta om sina studier. Tämligen trivialt.

Fredagen
På fredagen hade det slumpat sig så att Carl hade tre tentor, varav två samtidigt - nämligen såväl den enkla som den svåra gruppens läsförståelse.
Först var det dock dags för hörförståelse med den svåra gruppen. Den gick faktiskt synnerligen bra - i allmänhet kan sägas att tentorna verkar vara enklare än lektionerna.

Ett kapitel ur Carls nya hörförståelsebok

Sedan var det dags för våra läsförståelsetentor. Carl började med att gå till den svåra gruppens. Tentan var faktiskt rätt svår, men den gick ändå bra. Den sista frågan på tentan var att på kinesiska läsa nedanstående roliga historia:
Herr Wang är taxichaufför och han kör taxi nätterna i ända. En morgon var han väldigt trött så han bestämde sig för att ta en tupplur i bilen. Klockan 06:35 kommer en förbipasserande joggare fram till bilen, knackar på rutan och frågar honom vad klockan är. Wang mumlar svaret och somnar in igen. Tio minuter senare kommer en dam med en hund fram, knackar på rutan och frågar vad klockan är. “06:45″ säger en nyvaken och nu irriterad Wang. Han tar således en papperslapp, skriver “Jag vet inte vad klockan är”, sätter upp den på vindrutan och somnar om. En kvart senare kommer en vänlig gammal man förbi, knackar på rutan och säger “Klockan är sju”.
Efter att ha läst stycket skulle man svara på diverse frågor för att visa att man förstått vad man läst.

Sedermera blev det att springa ned en våning till Davids och Fredriks klass som bäst höll på att skriva deras tenta. David var redan klar och hade gått hem. Denna tenta var synnerligen lätt, med frågor i stuk med “Från vilket land kommer du”, på vilka man skulle svara på sanningsenligt. På denna fråga svarade Fredrik att han var amerikan. Förutom att Fredrik var temporärt förvirrad och trodde han bodde i det fria landet i väster gick tentan bra för oss alla tre. Själv skrev jag den på fyra minuter.

Efter avklarade tentor var det givetvis fest. Vi gick hem till två klasskamrater till oss - Thomas Spruth och Frances Durkin, två landsmän till Fredrik (dvs. amerikaner) i 40-årsåldern. Frances är lågstadielärare i Minnesota och Thomas är stenrik entreprenör. De är här egentligen får att få ett brejk, och Thomas givetvis för att hitta affärsmöjligheter samtidigt som de pluggar kinesiska. Vi började med att bli bjudna på en 5-literskeg med öl från Thomas i deras jättefina lägenhet i centralaste delarna av centrala Shanghai, därefter gav vi oss iväg till en chick och inte så lite dyr restaurang. Slutnotan blev 110kr per man - ett belopp som säkert hade femdubblats om det vore en liknande restaurang i Sverige.

Nedan finns en berättelse om vår tid i Beijing - ett inlägg som varmt rekomenderas att läsas.

Någonting de inte lär dig om du pluggar kinesiska på 交大 (JiaoDa – Shanghais kommunikationsuniversitet) är att det finns fler saker att se i Kina än Shanghai. Visst nämns lite då och då mytomspunna städer, byar och andra geografiskt passande substantiv, men som någon någonstans någon gång lär ha sagt så ger en enkom teoretiskt utbildning ofta en bristfällig helhetsbild.

I ett för er avlägset land för länge sedan var alltså det en gång två svenska studenter som hade tröttnat på luftfuktighet. Samtidigt hade Kommunikationsuniversitet där de båda var registrerade studenter bestämt att veckans torsdag och fredag var utmärkta dagar att ge studenterna ledighet från seriösa studier och även möjlighet till lite resor i det vackra mittens rike. Vad vi idag vet men vi inte hade en aning om när denna historia utspelade sig är att sådana här saker alltid utannonseras i förväg på en särskild anslagstavla någonstans på campus. Men ibland är ovetskap någonting de lyckliga förunnat.

Skolresorna som anordnats hade platser såsom 苏州 (Suzhou)， 杭州 (Hangzhou) och 南京 (Nanjing) som resmål. Den gemensamma nämnaren är ett avstånd till Shanghai som kan kallas ”inte allt för stort”. Med andra ord saker som man egentligen inte behöver två extra lediga helgdagar för att klara av. Samtidigt finns det andra, mer lockande, saker i landet som i många engelskspråkiga länder säkert associeras med porslin. Carl och David (de studenter som nämnts tidigare) bestämde att huvudstaden – den norra, för att vara exakt (Beijing, eller 北京 som det heter på kinesiska består av tecknen ”norr” och ”huvudstad”) – kändes lockande med sitt rika kommunistiska kulturarv och smaklökskittlande ankor.

En tågkorridor är rak, men den kan ändå bryta text

Tisdagen denna vecka av veckor inhandlades biljetter på den nu alltmer bekanta tågstationen i Shanghai, och på dessa biljetter stod det att tåget på sen onsdagskväll skulle ta de två nyblivna biljettinnehavarna och deras nu lite smalare plånböcker (biljetten kostade 499 kronor, enkel resa) till Beijing. Innan vi bestämt oss för dessa soft sleeper-biljetter tampades främst Carl med sin förkärlek till flygplan – bara ett stenkast från biljettkassorna (rättare sagt på andra sidan gatan) – hade China Eastern Airlines ett kontor. Visst kan man alltid flyga om möjlighet finns medgav David, och prisförfrågan följde. Biljetterna till Beijing denna vecka hade dock gått på fyra hundralappar mer än det komfortabla tågalternativet. På väg ut från flygbolagskontoret kom det också på traditionellt kinesiskt manér fram en yngre man och erbjöd flygbiljetter till ett lägre pris (bara två extra hundralappar), men efter vidare överläggningar på ett minoritetsspråk även känt som svenska bestämde vi oss att vi inte är tillräckligt kinesiska för att köpa flygbiljetter utav en gatuförsäljare. Inte än i alla fall.

”Den som väntar på något gott kommer ofta till JiaoDa innan han kommer till Beijing.” är en lag som vi alla lärt oss leva efter, men som här mest är med för att berätta att vi hade skola på onsdagen. Denna dag anses härmed vara avhandlad.

Solen började falla (men tekniskt sätt bara förflytta sig mot en relativt oss skymd position) på onsdagen den 26:e och väskorna var färdigpackade. Ut från Ibajwoshrbaaaaalongs (vårt gatunummer med Carls fylleuttal) grind spatserade så Carl och David denna onsdagskväll. Vi gav killarna på vårt lokala sunkhak ett leende i förbifarten och de log tillbaka – vad de inte visste var att deras mest trogna kunder sedan september tänkte äta på McDonald’s denna kväll. Bilarna tutade, molnen blåste omkring lite och varje kines värd sitt salt insåg att två svenskar spatserade mot Hong Qiaos metrostation.

Att ta sig till tågstationen är ytterst bekvämt med tanke på att vår linje faktiskt går till nämnda destination, men som vanligt behöver man trängas med kineser när man vill på och av vagnen. Väl ankomna till stationen avhandlades McDonald’s-besöket och proviant införskaffades i form av öl och tuggummi.

Vår bristande rutin som soft sleeper-resenärer visade sig tydligt när vi efter påstigning i faktabladet läste oss till att vi faktiskt skulle komma att bjudas på en riktigt kvällsmat. Men vi hade ju öl och tuggummi. Att åka soft sleeper visade sig faktiskt inte vara det slöseri med pengar man kunde tro att det var från biljettpriset. För att beskriva det i korthet så sover man i ett rum om fyra istället för i sovsal i tågvagnsutformning. Sänglamporna fungerar faktiskt och standarden på allting känns mycket hög. Jag tyckte dock att det kändes som riktigt bra standard med en touch av 60-tal. Det var dock en sak som drog ned helhetsintrycket – när vi först gick in i vårt rum insåg vi att den blivit utrustad med två extra smått förvirrade kinesiska resenärer – någonting vi definitivt inte bett om vid biljettinköpet. Eller så var det kanske bara så att ibland läser även kineserna fel 汉字 (hanzi – kinesiska tecken). Vi somnade hur som helst in smått förfriskade en onsdagskväll – fortfarande närmre Shanghai än Beijing.

David i 60-talsmiljö

”Sir… Sir… SIR!” ljuder den mest kompetenta engleskan vi hört komma från en kinesisk mun på länge och de två för en gångs skull utvilade studenterna vaknar i Beijing. En liten promenad ut ur vagnen, in i någonting som bara kan kallas för stationskatakomber och ut genom en stor utgångsport senare befinner vi oss på ett torg tillsammans med otaliga kineser och lite fallande vatten i form av regn.

Järnvägstationen i Beijing

Tågets frukost kunde inte beskrivas som någonting annat än minimalistisk, så ytterligare näringsintag stog ensamt och regerade högst upp på vår agenda. När man har mycket packning är det inte skönt att gå omkring, så KFC som låg ett halvt stenkast från stationen blev det givna valet. Personligen har jag aldrig förstått mig på varför man inte kan få köpa lite vanliga hamburgare morgontid på snabbmatsrestauranger – och detta faktum blev vi ännu en gång påminda om denna torsdag. En snabb – och inte alltför välsmakande – frukost tuggades och svaldes (vad är motsatsordet till avnjöts?). Klockan närmade sig ”nu går det att checka in” så ut från KFC bar det och rakt ned i tunnelbanestationen. Inte för att vi visste exakt vart vi skulle, men man måste ju testa när tillfälle ges. Jämfört med tunnelbanan i Shanghai kändes denna något sunkigare. Eller främst äldre. Biljettsystemet bestod i mer människor än maskiner och biljetterna var papperslappar som slets sönder utav en kvinna (vi såg i alla fall inga manliga kontrollanter under vår Beijingsejour). Där Beijing dock hade ett starkt övertag var i det kreativa namnvalet på linje #1. Av någon anledning kändes det passande i denna stad.

Batong? Word Kina… word

Som jag tidigare nämnt visste vi inte riktigt vart vi skulle, så vi åkte helt enkelt bara en station. Vi hade i förhand förberett en lapp med adressen till hotellet där vi bokat rum sedan långt tillbaka och med denna i högsta hugg ställde vi oss strategiskt vid första bästa korsning och väntade på den självklara strömmen av taxibilar beredda att ta oss dumma utlänningar dit vi vill. Här blev vi dock tvungna att bekanta oss med ett nytt fenomen – mopedtaxi. Konceptet är mycket enkelt. Man tar en trehjulingsmoped med en sorts hytt där bak. Sätt en kines vid styret och sedan kan det bära av. Vid första anblicken ser det bara obekvämt och onödigt ut, men till slut bestämde vi oss i alla fall för att prova detta underbara färdmedel så att man kan stryka det från listan över saker som man bör ha gjort innan man dör. Färden var mycket intressant; vår förare menade att trafikregler var för veklingar, och således åkte vi lite slalom mellan bilar på en enkelriktad gata, stannade på stora vägar för att fråga efter vägen. Tack och lov hade han dock, precis som alla andra kinesiska chaufförer, bemästrat den ädla konsten att tuta jämt och ständigt, så ingen kom till någon fysisk skada. Hela tiden satt vi där bak och fick en helkroppsmassage utav den kraftigt vibrerande kupén just vår mopedtaxi var utrustad med. När vi var framme blev vi dock medvetna om en sak som nyhetens behag hade hindrat oss från att tänka på tidigare under färden – i och med att denna moped inte var utrustad med en taxameter så hade det nog såhär i efterhand varit bra att först fråga om priset. När vi väl var framme fick vi nämligen höra att vi skall betala 50 kronor per person. Detta pris var alltså gällande när en långt mer komfortabel tur med en vanlig taxi hade kostat strax under en femtedel. Som tur var hade David en 20-lapp utöver de många 100-lappar som man annars går och bär på. Efter mycket snack bestämde jag mig för att räcka fram den och sedan börja gå. Detta beteende är tydligen inte speciellt populärt, för det resulterar i att chauffören tar tag i din hand och börjar dra i dig. Ibland är det skönt att kineser i regel är mindre än oss, för detta grepp var enkelt löst med en extra hand och lite svensk råstyrka. Vi lade 20-lappen på hans säte och gick därifrån. Bara 100 meter senare körde han om oss och såg ganska glad ut – 20 yuan var kanske mer än vad han hoppats på från början?

Han hade i alla fall kört oss till rätt ställe – hotellet låg bara 20 meter ifrån platsen där vi bråkat om priset. Vi checkade in utan några större problem – detta förutsatt att man inte ser det faktum att ett visst hotell i Beijing tror att Carls passnummer är detsamma som hans körkortsnummer som ett problem. Rummet vi bokat kallades för ”Deluxe Standard Twin Room” och var helt ok med tanke på priset. Vi inkvarterades för dryga 90 kronor per person och natt, och det enda som vi egentligen saknade var ett duschdrapperi. Dessutom hade vi gärna saknat mögelskador, men sådana fanns det i alla fall.

Ett deluxerum

Ganska tidigt bestämde vi oss för att besöka det mest givna målet på fredagen, och drog således slutsatsen att det bästa är att ta det relativt lugnt på torsdagen i förebyggande syfte. Det finns det dock mycket goda möjligheter att göra i Beijing och ändå ha roligt. Det vi bestämde oss för vara det bästa alternativet var att bege oss till 天安门广场 (Tian’anmen Guangchang - Himmelska fridens torg). Detta torg är stort. Störst i världen enligt de som vet sådana saker. Jag nöjer mig dock med att konstatera att det definitivt är det största jag någonsin varit på. Det är en stor stenbelagd fyrkant med ett monument i mitten, och i varje ända finns någonting av intresse. Detta hade vi varit mycket lättare om vi medbringat en kompass, men vi kan säga att två mot varandra parallella sidor har antingen herr Maos maosoleum och ingången till den förbjudna staden eller Beijings museum och en officiell men för oss ändå något skum byggnad. Vi började med att promenera runt och bara känna efter exakt hur stort torget var – självklart som en mängd gatuförsäljare samtidigt försöker sälja diverse stuff till oss. Vi inhandlade dock varsin ”Maos lilla röda” och är än idag mycket nöjda med detta inköp.

Torget är som sagt ganska stort

Vi gjorde också det kontroversiella valet att bege oss till ingången till den förbjudna staden, utan gå in och titta på själva staden, det gjorde vi istället en annan dag. Där passade vi dock på att köpa lite souvenirer såsom en kortlek med det härliga namnet ”Red Memory” – denna antar vi skall vara bra kommunistisk propaganda, men vissa bildtexter är bara för underhållande. Exempelvis står det på klöver 6: ”Study the teachings of Lenin and Marx – think clearly”.

Efter souvenirshopping och en snabbare lunch som utgjordes av någonting som liknade köttbullar, tofu och ris tog vi också en tur på Beijing museum. Vi kom fram till att uråldriga lämningar från uråldriga civilisationer är ganska tråkiga, även om det är i Kina, samt att vissa 12-åringar är väldigt duktiga på kalligrafi. Man kunde även träffa intressanta karaktärer i vaxform, vilket vi självklart passade på att göra.

Rullen till höger har skrivits av en på grund av dåligt minne hos fotograferna anonym 12-åring

Av någon anledning var detta ungefär vad som uträttades denna dag. Min gissning till det minimala innehållet är trafiken i Beijing. Bilköer är snarare regel än undantag och detta resulterar självklart i minskad sightseeingeffektivitet. Vi var alltså tillbaka på hotellet och hade ingenting planerat. Den naturliga lösningen som de lärde (som tidigare huserade i Ryd, Linköping) kommit fram till var självklart att köpa öl och gå ut på restaurang. När man är i Beijing är också det naturliga valet av rätt anka. Två småförfriskade svenskar begav sig alltså till närmaste restaurang som skyltade med ankmöjligheter. Då de bara hade en halv anka kvar beställde vi även in extrarätter. Carl tog citronkyckling medan David valde pepparräkor. Båda var mycket nöjda, och beijingankan var mycket delikat. Innan vi gick och lade oss frågade vi i receptionen hur vi lättast tog oss till muren med stort m. Bussar sades det, och med detta i minne (och även nedskrivet på en lapp utav de snälla receptionisterna) somnade vi glada i och nöjda torsdagen den 27:e.

En ny dag och ett nytt äventyr. Vi var båda lite halvt krassliga – Carl på grund av en groende förkylning och David på grund utav en begynnande rejäl uttorkning. Detta krävde en västerländsk frukost. Först kändes det som att letande till fots skulle lösa detta problem, men efter ungefär 40 minuters letande satte vi oss i en taxi och sade ”närmaste McDonald’s” på frustrerad kinesiska. Den västerländska fettnerven stimulerades och fötterna började således igen röra på sig och ta de två svenskarna mot busshållplatsen. Instruktionerna löd att först ta en buss till en terminal där vi kunde byta till den kända 919-linjen som skulle ta oss till 长城 (Changcheng – Den kinesiska muren). När vi kommit fram till terminalen medelst en tämligen överfull buss var dock suget för att åka mer buss inte speciellt stort. Vi gick fram och frågade efter priser och dylikt då det (som vanligt i Kina) kom fram en man med ett förslag. Han skulle köra oss fram och tillbaka för 300 kuai, och vi fick åka hur och när vi ville. Vi hade i och för sig än en gång inte kollat efter priser för bussturen, men bestämde oss för att 150 kronor per person definitivt skulle vara värt det. Om själva muren kan jag personligen inte säga speciellt mycket. Visst var det mäktigt, och på ett sätt hade det nog varit intressant att går runt hela muren och bevisa att man är en ”man”, som man tydligen enligt något ordspråk bör göra – men vi nöjde oss med att gå omkring vid 八达岭 (Badaling) som såvitt vi förstått det är den mer populära delen av muren.

Carl har intagit muren – kineserna darrar av rädsla

Vi hade hört från diverse källor att muren skulle ta upp hela dagen – antagligen var våra källor människor som kände behovet av att visa sin manlighet och gå enorma sträckor på denna steninga berg-och-dal-bana för gångare. Vi kom istället hem relativt tidigt och hade lite tid att slå ihjäl. Enligt en okänd man som först ville sälja Maoprylar till saftiga överpriser så skulle man gå till gatan ”Sanitwar” (detta är Beijinguttal) för att dricka öl, dansa eller mysa på café. Som i alla fall lite småtrötta svenskar bestämde vi oss för att det sistnämnda lät som den mest passande aktiviteten. Vi sökte och fann ett litet mysigt ställe som körde filmtema – hela tiden visades filmen Once Upon a Time in America på en TV och alla stolar inne på kaféet är vad man förväntar sig se en regissör sitta i där en film spelas in. Vi beställde varsin milkshake – David valde kiwismak och Carl tog honung – och satt och väntade tills klockan blev ”det är dags att dra till hotellet”. Även denna dag avslutades med ölintag. Denna gång var det dock reglerat utav kortspel – alternativ Blackjack med kommunistpropaganda är spelet och vi lägger upp reglerna så fort vi kommer på dem igen. Under spelets gång bestämde vi också via telefon att vi skulle träffa Joakim dagen därpå. Joakim är en kille som pluggade i Linköping när Carl och David gick Japanskt basår. Han går just nu en kurs i kinesiska på 清华大学 (Qinghua Daxue) som anses vara Kinas finaste universitet.

David och Joakim tycker om hotpot och öl. Det här händer nästa dag, läs vidare!

Även nästa dag vaknade vi på ett alltmer bekant hotell i Beijing, duschade, letade upp västerländsk frukost (McDonald’s även denna gång) och gav oss ut på lite sightseeing innan vi skulle träffa den svenske kamraten i Kinas norra huvudstad. Vårt val blev den förbjudna staden. Egentligen finns det inte så överdrivet mycket att säga om något sådant här. Personligen har jag aldrig varit någon överdrivet entusiastisk sightseeingturist, så jag kanske missar poängen. Man kan titta på gamla saker. Ganska häftiga gamla saker. Man det är fortfarande bara titta, och bara gamla saker.

Carl och en gammal sak – närmare bestämt ett tempel

Någonting som är mer intressant är vårt besök hos vår svenska vän. Först fick vi gå omkring och titta på allt som skolan hade att erbjuda med mycket moderna och fina byggnader. Även Jockes korridorsrum var mycket fint och trevligt, men som vanligt var sängen väldigt hård. Efter rundturen på Kinas främsta universitet var det i stället dags för att äta lite god mat och dricka lite god (men framförallt billig) öl. På en restaurang som låg ganska nära campus visste Jocke att man kunde få en stor (640ml) flaska Tsingtao för endast 1 krona. Där satte vi oss och åt den för våra trogna läsare nu bekanta rätten hot pot. På detta ställe hade de även en fin karta över oxens alla (enligt kineserna) ätliga delar. Även fast vi gillar att testa nya saker har vi inte riktigt kommit till nivån där vi är sugna på att testa oxpenis.

Oxpenis någon?

Efter denna (kanske inte så vågade) kulinariska upplevelse bestämde vi oss för att vi faktiskt borde se i alla fall lite utav Beijings nattliv, så med Jocke som guide åkte vi vidare till första bästa supermarket för att handla lite öl. När vi anlände till alkoholhyllan hittade vi ett tillräckligt stort utbud av öl för att tre svenskar skulle bli nöjda och glada, men vi hittade även andra intressanta artiklar såsom en påse sprit – förpackningen skall dock inte avskräcka enligt Jocke, då den tydligen produceras utav Kinas främsta sprittillverkare.

Finsprit?

När ”Systembolagsturen” var avklarat kunde vi dra oss vidare. Namnet på klubben är inte direkt klart för mig just nu, men det är nog ändå inte vitalt för historiens fortlöpande. Under kvällen konstaterade vi att många hade bestämt sig för att klä ut sig just denna kväll. Då den 30 oktober var påföljande dag drog vi också självklart parallellen att Halloween var stundande. Vi fick även höra från vår allvetande guide att koreaner alltid klär ut sig – fast i keps. Tänk vad man kan lära sig saker en lördagskväll i Beijing. Framåt småtimmarna avslutade vi det hela och drog oss tillbaka till hotellet.

Om man vill beskriva tiden i Beijing som en lång fest så kan man lätt kalla söndagen – den sista dagen – för en rejäl bakfylla. Tyvärr var detta även på fler sätt en det metaforiska. David var nu rejält uttorkad och Carls förkylning hade knappast blivit bättre under de senaste dagarna. Lite ambitiös vuxen sightseeing ville vi i alla fall klara av, så vi spatserade i 天坛公园 (Tiantan Gongyuan – Temple of Heaven Park) och tog det allmänt lugnt. Vi besökte också den finaste shoppinggatan i staden där vi inhandlade lite kinesiskläroböcker. Dagen kändes helt OK på ett sådär långsamt sätt som passar en söndag. Till slut fick vi dock för oss att ännu ett resmål vore passande. 北海公园 (Beihai Park) skulle enligt Joakim vara någonting att se. Missförstå mig rätt nu – den är säkert en fullkomligt fantastisk park, men för två svenskar som i vanliga fall är halvintresserade utav sightseeing så är är summan av Beihai park, en söndag och bakfylla inte direkt lika med harmoni.

Denna plats heter ”Beihai park”. Av oss denna särskilda söndag kallades den dock ”en parkjävel”

Direkt ifrån Beihai begav vi oss till tågstationen där tåget väntade på oss. Samma härliga soft sleeper-bäddar, och denna gång slapp vi också förvirrade kineser.

För bilder från resan, klicka här.