僕は今夢旅の中

En sak jag aldrig upphör att förvånas av är löneläget för deltidsarbete i Japan - världens näst största ekonomi med väldigt höga varupriser. Tomoe - liksom en icke oansenlig andel andra japanska universitetsstudenter - finansierar delar av sitt uppehälle, kläd- och nöjesinköp medelst ett バイト (Baito - deltidsjobb). Hon brukar jobba mellan 06 - 10 på morgonarna för att sedan direkt sätta sig på peldeltåget in mot sitt universitet. Hon serverar kaffe och bakar bröd på en av Japans större cafékedjor med en timlön á 900 yen - dryga 50 kronor. Skulle hon jobba övertid och få OB-tillägg (Vilket definieras som tiden mellan 00 - 06 på natten; allt annat är “vanlig” tid.) får hon 5,50 kronor extra.
Många bäckar små brukar det sägas men när bäcken består i ett inte alltför stimulerande jobb med nonexistent lön på obekväma arbetstider hade i alla fall jag hellre stannat på det torra.
Jobbet är dock inte blott en kanal för att tjäna ihop till sitt dagliga ris utan även en social instutition - arbetskompisarna blir ett väl ihopsvetsat gäng som brukar socialisera även på fritiden.
Sedan en tid tillbaka hade planer smidits om en skidtripp helgen 4-5:e januari i 妙高高原 (myôkô-kôgen - Myoko-höglandet) vid gränsen mellan prefekturerna 新潟 (Niigata) och 長野 (Nagano).
7 stycken kaffehällande japaner (av dessa 57 % tjejer, resten killar) samt 1 styck kaffedrickande svensk (av dessa 0 % tjej, resten kille) - i åldrarna 19 - 24 år var inbokade på exkursionen.
15000 yen (dryga 850 SKR) betalades av alla till 俊 (Shun), killen som tagit på sig ansvaret att anordna det hela. I denna relativt nätta summa var hyra av en stor 12-sitsig minibus, bensin, boende, mat och liftkort inkluderat.

Detta händer senare. Fortsätt läs!

Ånyo åkte jag hem till Tomoe kvällen den 3:e, för att där finna denne räkna en ansenlig summa pengar. Vilket tidigare nämnts får inte japanska barn julklappar men istället får de お年玉 (Otoshidama - “Årspärlor”, direktöversatt). Dessa är helt enkelt kuvert med en viss summa pengar i, som barn i ännu ej arbetsför ålder får kring nyår av den arbetsföra delen av familjen och släkten. Tomoe hade denna gång samlat på sig 83 000 yen (c.a 5000 SKR) och även Carrl fick kuvert av Tomoes föräldrar, morbror samt broder med ett ackumulerat värde av över svenska tusenlappen. Skidresan betald!

Futonmadrassen i arbetsrummet rullades ut och en timme eller två spenderades med stängda ögonlock innan klockan slog 03 på natten och Shun kom tutandes med sin för evenemanget av Toyota hyrda minibuss. Efter att de övriga fem personerna upphämtats i Tomoes närområde började vår färd. Diverse försök till REM-sömn gjordes under den dryga 5 timmar resan, detta visade sig dock fruktlöst och istället spände jag mina öron åt mina sju japanska vänners konversationer.
Mycket intressant att notera är att även för mitt relativt otränade utländska öra är det svårt att ta miste på de hierarkiska relationerna 上下関係　(Jôge-kankei) som råder i japanskt socialiserande. Genom modifikationer av ordval och verbändelser kan man visa olika grader av respekt mot sin motpart. De faktorer som bestämmer den inneboende hierarkin i gruppen tycks vara ålder samt senioritet (dvs. hur länge man jobbat på caféet, i detta fall). Resans arrangör, Shun, verkar stå högst i rang och använder inget artigt språk alls. Tjejer tenderar att använda mer respektfullt språk än killarna. Den yngsta tjejen - 19 bast som börjat jobba på caféet för bara några månader sedan - använder idel artigt språk och böjer alla sina meningar med masu- eller desu-form.
I och med att alla vilket nämnts är av liknande ålder och dessutom goda vänner, är statusskillnaderna i just denna grupp mycket subtila men analyserar man en konversation mellan en respekterad professor och dennes elev är skillnaderna i talesätt enorma - det låter inte ens som samma språk. Att anpassa sitt språk efter situation är givetvis något som en utbytesstudent varken har möjlighet till eller förväntas göra varför mitt eget talesätt blir ett mischmasch av artiga och oartiga former.

Det obligatoriska gruppkortet. Alla samlade

Efter 5 långa timmar av lingvistiska observationer nådde vi vårt mål, eller snarare - var 30 meter ifrån detta. Japaner verkar ännu inte förstått konceptet att grus har egenskapen att öka friktionen mellan bildäck och snöbeklädd väg varför marken var ishal och bussen hade fastnat. En halvtimme av diverse aerobisk exercis utmynnade slutligen att bilen nådde en för avseendet lämplig plats - parkeringsplatsen.

Vår minibuss, längst bak i bild, framför vårt hotell

Av gänget bestående av åtta personer var det bara jag och Tomoe som valde att åka skidor - de övriga tre killarna och tre tjejerna valde showboard. Tjejerna hade i princip obefintlig erfarenhet av detta men vårt val av skidort var väl anpassat till detta då de flesta av skidnedfarterna var 初級 (”gröna”) eller 中級 (”blåa”). Själva skidområdet kan i kvalitet med rätta jämföras med något av de mindre ställena i Sälen - helt okej men inte i klass med de sydeuropéiska alperna.

Inte Dopplmayr!

Efter att ha åkt upp en bit med den närmaste stolsliften (Faktiskt inte av märket Doppelmayr - jag som trodde dessa hade mer eller mindre en monopolsställning på liftar) såg jag till min fasa att kanske 80 % av besökarna var snowboardhuliganer. I europa och USA har lyckligtvis på sistone den fluga som snowboard faktiskt utgör börjat dö ut och de bångstyriga pubertala snowboardsåkande tonåringarna vuxit upp och återgått till den graciösa konsten vilket skidåkning innebär - men japanerna verkar inte riktigt hänga med i svängarna, så att säga. Den japanska medelsnittssnowboard/skidåkaren verkar dock inte i teknik vara sämre än dennes svenska kollega, dock är andelen nybörjare något större här - kanske något som har att göra med just vår skidorts målgrupp. De tre killarna i gänget var duktiga men nybörjartjejerna spenderade som väntat större delen av turerna nedåt på rumpan istället för på den idiotiska brädan varför jag och Tomoe åkte högre upp i komplexet för de lite brantare sluttningarna emedan de tre andra killarna agerade skidlärare åt de tre tjejerna vars bakdelar antagligen blev mer och mer blåbärsfärgade under dagens gång. Dock ägnade jag ingen tid och möda åt bakdelsfärgsforskning fastän jag säkerligen inte hade tackat nej åt detta vetenskapliga arbete om nu tillfälle hade givits.

Flickornas förmåga att åka bräda var inte i paritet med deras förmåga att posera på kort

Som man tillbörligt kan beskriva japansk natur - väldigt vacker - var det idel vackra fotoner som nådde näthinnan och vädret lämnade inte mycket mer att önska. I övrigt var likheterna med svensk skidåkning i det stort sett totala - möjligen med undantaget att japansk j-popmusik med hög volym flödade ur högtalare strategiskt utplacerade lite varstans i skidbackarna. Jag har inget emot japansk pop men en viss känsla av malplacé infinner sig när man susar ned för ett vackert snöbeklätt bärg ofrivilligt utsättandes för de högfrekventa tonerna av en japansk sångerska vars stämbandskaraktär har klara likheter med den på julafton jaktlystna LSD-ankan i förbifarten nämnd i föregående inlägg.

Vacker natur. Det tränade ögat kan även se Carrl i grå full skidmundering, närmast kameran

Jag och brädåkande Shun

Jag åker skidor. Klicka på länk för att se film.

Då det vid 5-tiden började mörkna traskade vi till vårat hotell, ett billigt 旅館 (ryokan - vandrarhem i japanskt stuk). Landskapet Niigata är fullt av 天然温泉 (Ten’nen onsen - naturliga varma källor - likt de som finns på island) varför även hotellet var utrustat med detta. I övrigt bodde vi 4 och 4, killarna för sig och tjejerna för sig i rum utrustade med tatamimattor och futoner.
Delvis kanske på grund av trötthet anammade vi inte svensk kutym med att dricka på tok för alkoholhaltig sprit i bastun för att sedan gå ut och rulla - för att därefter kanske somna - i en snödriva varför en lugn kväll beståendes av det skojjiga kortspelet Uno spenderades med tidig sänggång.

Ett extremt dåligt kort föreställande delar av vårt rum

Dagen därpå följde tidig väckning med japansk frukost varpå ännu en härlig dag då den mellan snön och skidan genererade friktionen till storlek inte riktigt kan mäta sig med gravitationskraften.
Vid tretiden lämnade vi tillbaka skidgrejjerna och påbörjade färden hemåt.

Fem åttondelar av skidgänget

Ett mycket intressant särdrag hos japaner är att när de åker på resor - stora som små - så måste de absolut köpa med 御土産 (Omiyage - souvenirer) till vänner och bekanta. Varenda liten håla har sina egna 名物 (Meibutsu - specialiteter) vilka de saluför i affärer lättillgängliga för besökaren. Nagano är känt för sin produktion av 山葵 (Wasabi - japansk pepparrot) varför ett stopp gjordes på hemvägen vid en vägkrog då de sju japanerna köpte allehanda warabiinspirerade produkter åt sina familjer, vänner, klasskamrater och pudlar.

Vid en vägkrog. Meibutsu galore!

Väl åter i Saitama och inte alltför sugen på att låta mig transporteras ännu en timme - den tid det tar hem till Chiba - bestämde jag mig för att sova över hos familjen Machida.
Jag åt middag med familjen, inkluderandes Tomoes storebror 多聞 (Tamon), som är fotbollsproffs och normalt bor nere i 熊本 (Kumamoto) i södra japan. Med på middagen var också hans fästmö, den fagra 円香 (Madoka), flygvärdinna för 日本航空 (Nihon Kôkû - Japan Airlines). Dessa skall gifta sig nästa söndag, än händelse även jag fått turen att bevittna.

Familjen Machida. Storebror och fästmö längst fram i bild

Gårdagens middag sammanföll även med Tomoes föräldrars 28:e 結婚記念日 (bröllopsdag), varför vi alla barnen fick turen att lyssna till hur det gick till när de träffades.
Den åtta år äldre pappa 純 (Jun) var mamma 敏子s (Toshiko) 先輩 (Senpai - senior) i 剣道 (Kendô - japansk kampsport med svärd - klara likheter med den västerländska sportgrenen fäktning)- klubben på Saitamas universitet. De blev kära i varandra direkt och under de första 365 dagarna var de på dejt hela 202 gånger.
När de fick frågan vad som svetsar ihop dem efter alla dessa år av äktenskap var det självklara svaret att det är just Kendon som fungerar som klistret dem emellan. Det är fortfarande de bådas stora hobby (pappa tillhör för övrigt den absoluta toppen av japaneliten och även mamma åtnjuter stor respekt för hennes kunskaper med svärdet) och enligt pappa Juns utsago består 70 % av deras konversationer om just Kendo.

I morse hade Kendôklubben 餅つき (Mochitsuki) - tillagning av mochi - godisliknande traditionella japanska kakor av klibbigt ris och jag hade av mamma bjudits in. Tillverkningssättet är anrikt; den speciella rissorten blöts över natten och kokas, varpå massan bultas i en stor mortel med en enorm hammare (Denna uppgift stod Kendoklubbens alla män för) varpå slutligen degen delas upp, dekoreras och smaksätts (Kvinnlig uppgift). Detta var en kul upplevelse och resultatet blev mycket gott. Åter fick jag exempel på hierarkiska relationer i japanskt socialiserande. Pappa Jun och mamma Toshiko, som givetvis är de bästa i klubben - bemöts med stor respekt och mycket artigt språk.

Jag tillagar Mochi. Klicka på länk för att se film.

Tomoe äter mochi

Imorgon börjar åter en sista delen av terminen, den sista månaden har en del tentaplugg och rapporter att erbjuda varför undertecknad antagligen inte kommer ha så värst mycket kul att berätta inom den kommande tiden.
De preliminära planerna för vårlovet februari-mars består i Svenssoncharter med solbadande och dykande i Thailand följt på några veckor i världens bästa stad - Shanghai. Innehas tid och inspiration kommer eventuellt lite bröllopsintryck spikas upp här nästa helg.

Till sist, ännu en film där jag och Tomoe åker skidor.

Kommentera detta inlägg.

En stor mängd synnerligen oberättigad kritik samt personangrepp har riktats mot såväl min person, mina värderingar samt min för snart 10 år sedan avlidna pudel beträffande uppdateringsfrekvensen på denna blogg. Denna kritik är lika obefogad som den är skandalös. Detta åtminstone i jämförelse med en kär 先輩 (Sempai - äldrekursare) vid namn Johan som snart spenderat hela sitt utbytesår i Japan och det enda som på dennes blogg presterats är ett inlägg från Arlanda flygplats på väg till Japan för nu över 11 månader sedan.

Något försök till vare sig kronologisk eller logisk stringens beträffande mina nedan nedplitade tankar och upplevelser kommer med avsaknad lysa i 450-700 nanometersspekrtat. Orden kommer nå tangentbordet i samma ordning som de poppar upp i huvudet.

JUL - クリスマス - KURISUMASU

En kär moder svea, mycket upprörd av den nyfunna vetskapen att japaner inte firar jul fick mången gånger om lugnas över skype medelst orden “Jag har varit på ikea. Jag har köpt såväl en låda glögg som en burk Annas pepparkakor”. Julen blev dock inte mycket juligare än så. Pepparkakorna glömdes förresten på ett pendeltåg och flaskorna glögg har idel fungerat som gåbortspresenter till japaner och har följaktligen inte avnjutits själv - men då de senaste 5 jularna har spenderats utanför Sverige vore det fel att påstå att jag känt något större trånande efter hemkokt knäck och plastgranar med på tok för mjuka julklappar vid sin fot.

Julpyntat Tokyo

Carrl vid en julgran gjord av blommor

I Japan är julen en kommersiell högtid med vackert illuminerade alléer, massförsäljning av allehanda presenter och exposéer med Jultomten uppspikad på kors (Japaner bör kanske läsa bibeln något noggrannare). Julafton spenderas inte alls med familj utan istället med flickvän/pojkvän med vilken man förväntas gå på dejt.
Så även jag och Tomoe; vi hade lång tid i förväg bokat bord vid en restaurang i お台場 (Odaiba). Detta är en konstgjord ö i Tokyobukten byggd på 1850-talet för att husera kanonbattier tänkta att skydda Tokyo från främmande attacker. På senare tid har det blivit det självklara valet för romantiska dejter i Tokyoområdet med en slående vacker utsikt in mot fastlandstokyo.

Vy in mot Tokyo med Rainbow Bridge. Kortet lämnar dock en del i kvalitet att önska

Det är sällan man hittar bra och romantiska restauranger med priser i nivå under McDonald’s - detta fann vi ej heller denna gång.
Notan gick på en hutlös dryg femhundring per man - men maten på 6 rätter plus efterrätt - en från varje kontinent - får även den bäst tillagade Big Macen att framstå som… ja, en väl tillagad Big Mac.
Utsikten - fönsterplats vid strandpromenaden överskådandes hela Tokyo får studentbostäderna i Ryd att framstå som… ja, en Big Mac tillagad av en på rissprit full kines.

Carrl & Tomoe efter maten

Julklappar är också ett koncept vida okänt i Japan - par bör dock ge varandra något litet. Jag gav Tomoe hennes favoritparfym (Det är egentligen min favoritparfym, men som den öppensinnade kille jag är har jag medelst övertalning fått henne att bära den) och en CD hon ville ha, emedan jag som tack fick ett par handskar.

I övrigt spenderades julhelgen med 居酒屋 (Izakaya - japansk pub)-besök med vänner och klubbesök i Tokyo fram tills att tågen åter börjat rulla vid 6-tiden på morgonkvisten.

Med diverse japanska och utländska vänner på en japansk pub

Fyllan och villan i klubbdistriktet Roppongi. Med två svenskor som av någon anledning var där

En betydande del svenska vänner samlades i Tokyo runt julhelgen. Här på japansk pub

Mihoko, jag, sergeant och mamba utanför 明治神宮 - Meijitemplet

NYÅR - お正月 - OSHOUGATSU

Japansk jul måhända kan inte i omfång mäta sig med sin västerländska motsvarighet men detta tas i råge igen av det japanska nyåret vilket ses som årets största högtid.
Firandet ter sig inte såsom i Sverige med nyårsmiddag den 31:e följt av sängliggande med tillhörande mild huvudvärk den 1:a - istället sker firandet i dagarna fyra - den 31:e till 3:e med kulmen den 1:a.
Den största fördelen med att ha Tomoe - förutom det att hon glatt bär de essenser jag henne förmanar - är att jag får tillgång till en helt vanlig japansk familj.

Med familjen Machida på spansk restaurang. Detta dock innan nyårshelgen

Måndagen den 31:e december ankom jag den dryga timmen med tåg till hennes boning i Saitama precis i tid till sändningen av 紅白歌合戦　(Kouhaku uta gassen) - Japans motsvarighet till Kalle Ankas Jul sett till den procentuella andelen tittare. Istället för en en konstant heliumandandes anka som med gevär jagar en annan medlem av fågelsläktet vilken antagligen bara finns i hans tankar som följd av överdrivet LSD-bruk är Kouhaku istället en 4 timmar lång musikuppvisning där de under året mest populära artisterna framför sina listettor, blandat med traditionell japansk 演歌　(Enka)-musik. Att få framföra ett bidrag i Kouhaku ses som en stor ära och kronan på en japansk musikers karriär så de allra flesta lämnar glatt familjer för att deltaga i direktsändningen.
Själva produktionen i sig får en att tappa andan med helt fantastiska ljus- och scenshower. En viss enka-artist, som tydligen är med varje år - gör en grej av att år efter år överträffa sig själv med sin scenkostym. Blott tillverkligen av hennes denna års kostym gick enligt Tomoes moder på 4 miljarder yen (c:a 250 miljoner kronor), en siffra jag förvisso ställer mig något tvivlande till.
2007 års antagligen bäst säljande låt tillskrivs 秋川雅史 (Akikawa Masafumi) med den gåshudsframkallande operaliknande 千の風になって (Sen no kaze ni natte - Jag har blivit tusen vindar).
Även den operahatande Carrl fick hålla en eller annan tår tillbaka under hans bejublande framträdande under Kouhaku, vilket finns att skåda nedan.

Den första versen går, fritt översatt

Stå inte och gråt vid min grav
Jag finns inte där; jag ligger inte där sovandes
Jag finns i de tusen vindarna,
som virvlar planlöst omkring i den stora himlen
Jag finns i höstens ljus,
Jag finns i regnet
som göder åkermarken
Jag finns i vinterns snö,
glittrandes likt en diamant
Jag är morgonens fågel,
väckandes dig från din sömn
Jag är nattens stjärna,
bevakandes dig vartän du går

Sändningen tar sitt slut strax innan 12-slaget, vilket till min förvåning inte firas med någon nedräkning eller ståhej över huvud taget - det går helt obemärkt förbi.
Istället skedde själva tolvslaget antagligen cyklandes då vi begav oss från huset till stadens shintotempel. Trots att Warabi, staden där Tomoe bor, är världens mest tätbefolkade var det knäpptyst på vägen.
Det viktiga är istället vad som sker efter tolvslaget - 初詣 (Hatsumôde - årets första tempelbesök). Detta bör göras inom det nya årets tre första dagar men många väljer att göra det direkt efter tolvslaget. Vid ankomst till stadens lilla tempel runt 00:15 möttes vi av något tusental besökare men de större tempelkomplexen inne i centrala Tokyo genererar enorma simultana folkmassor, till antal åtminstone sexsiffrigt.

鳥居 - ingången till Warabis shintotempel

Väl framme går man fram till templets huvudbyggnad, offrar en summa pengar (jag skänkte SKR 11,78 enl Forex gällande växelkurs), klappar sina händer två gåner för att sedan sänka huvudet och be en bön om vad man önskar sig inför det nya året. Tomoe höll sina önskningar hemliga, mamma önskade sig att hennes barn, inkl mig, skulle hålla sig friska och fria från skador. Själv önskade jag mig världsfred och en Playstation 3.
Därefter styrdes våra cykelstyren mot ett buddhisttempel där liknande scenario utspelade sig. Varje buddhisttempel har en stor kopparklocka vilken buddhistmunkarna slår medelst en stor träpåle på 108 gånger för att signalera det nya året.

Jag och Tomoe vid templets kopparklocka

Slutligen åkte vi hemåt mot det betydligt mindre Shintotemplet vid Tomoes kvarter. Där drack vi 福酒 (Fukushu - tursprit), en Sakéliknande spritsort man bör dricka vid nyår om man vill ha tur. Dessutom delas den ut gratis. Ett strålande koncept!
Sist, och viktigast, köpte vi var sin 御神籤 (Omikuji) vilket är en sorts shintoistisk turlott - en pappersbit man drar genom att stoppa in handen i en tunna och välja en på måfå, vecklar ut den och på den står vad för grad av tur man får för det kommande året. Det finns 15 olika nivåer sträckandes från 大吉 (Dai-kichi - stor tur) ända ned till 大凶 (Dai-kyou - stor otur). Andelen lotter i varje kategori tycks vara normalfördelad där de flesta återfinnes i området kring 半吉 (Han-kichi - halvtur). På lotten står också vad man har att förvänta sig inom olika områden av sitt leverne.
Jag hade den enorma turen att få 大吉 (Stor tur), något som statistiskt sett blott sker någon enstaka gång i ens liv.
Domen lyder:
願望: 思いがけぬ人の助ありて叶う事あり
待人: 来る　つれがある
失物: 出る　近い所
旅行: 行く先利益あり
商売: 売買何れも吉
学問: 安心して勉強せよ
相場: 山気を出すな
争事: 勝てども後に恨みあり
恋愛: 誠意を尽くせ
転居: さしつかえなし
出産:　安産　心を穏やかに
病気: 信心で平癒す
縁談: 思いがけぬよき事あり騒がずにまちなさい

Översatt till svenska:

Strävan, önskan: Oväntad hjälp från en annan person kommer ske
Person man väntar på: Kommer komma, med följe
Förlorade saker: Kommer återfinnas. Nära dig
Resor: Det finns saker att hämta vartän du åker
Handel: Du har tur vid både försäljning och inköp
Studier: Plugga utan att oroa dig för något
Spekulation, ekonomi: Satsa inte för högt
Tävlingar, dispyter: Du kommer vinna, men motparten kommer förbittras
Kärlek: Du måste vara ärlig
Flytt: Inga problem
Barnafödande: Kommer gå bra. Ta det lugnt
Sjukdomar: Om du bara tror kommer du tillfriskna kvickt
Giftermål & förlovning: Något oväntat kommer ske, så vänta bara passivt

Tomoe fick 吉 (Kichi - tur) och mamma fick 小吉 (Shou-kichi - rätt mycket tur). Således en hel del tur att komma år 2008 för familjen Machida och dess utökade familj beståendes av Carrl.

Japan är likt Sverige ett sekulariserat land relativt fritt från religiösa dogmer. När jag frågade Tomoe om hon egentligen tror på Shintogudar, Buddhor och tursprit svarade hon att, “Njae, det är det egentligen ingen som gör. Men det skulle kännas väldigt konstigt att inte besöka templet vid början av nya året och be om tur. Det är tradition liksom. Och får jag en turlapp känner jag mig naturligtvis väldigt glad.”.

Tempelområdet. Luften ligger tjock med 線香 - rökelser

Fulla på tursprit och turlotter begav det sig hem till familjen för att sova av några timmar på futonmadrassen på golvet.
Vaknandes vid 11-tiden begav jag mig mot köket för att där finna Mor, Tomoe och lillasyster i full färd med 御節料理 (O-sechi ryouri - den traditionella nyårsmaten). Kanske årets viktigaste måltid, den tar veckor av förberedelser och mången timmar att tillaga.
Maten består, för att nämna några av väldigt många exempel, av
* 黒豆 (Kuro-mame - svarta sojabönor). Mame betyder också hälsa, och är en önskan att alla i familjen skall vara friska under det kommande året.
* 鯛 (Tai - Braxenfisk). Ordet Tai associeras till o-me-de-TAI, vilket betyder “Lycklig händelse”.
* 昆布 (Konbu - en sorts sjögräs). Konbu associeras till yo-ro-KOBU, betydandes “glädje”.

炬燵　- värmebordet, håller på att dukas

Vilket vilken västerländk läsare vid sunt förnuft vid det här laget av de ovan givna exemplen bör förstått är maten givetvis allt annat än god för den västerländske konnässören. Tomoe själv är inte själv överförtjust och sade att “Det är ganska gott. På nyårsdagen måste man ju äta det, man är ju japan. Men skulle detta serveras hemma dagligen skulle jag bli helt galen”.

En Big Mac hade suttit fint!

Efter maten ägnade vi oss enl tradition åt japanska lekar såsom 百人一首 (Hyakunin-Isshu), ett sorts kortspel där en person läser upp tusenåriga Waka-dikter från Heian-dynastin varefter deltagarna skall hitta det kort varpå fortsättningen av dikten står skriven. Då mina egna kunskaper i såväl waka-dikter som gammeljapanska är nonexistenta blev det för den svenska gästen en pinsamt stor förlust.

Pappa och farfar spelar 囲碁 - Go, efter maten

Lagom till att maten var färdigavnjuten damp en rejäääl bunt post ned i brevlådan. Det var årets leverans av 年賀状 (Nengajô - Nyårskort) som enl tidtabell - lunchtid den 1:e januari ankom. Nengajô kan i viss bemärkelse jämföras med västerländska julkort men har en mycket mer central roll i Japan. För det första är de egenhändigt gjorda - oftast med hjälp av dator. De skall också gärna vara fulla med illustrationer av det nya årets djur enligt den kinesjapanska kalendern - djuret för 2008 är 鼠 (Nezumi - musen) vilket i kalendersammanhang skrivs 子 (Ne). För de andra bör de skickas ut till alla bekanta och man bör i några rader berätta vad familjen gjort under året för att sist önska den mottagande familjen tur. Själva skrivsättet är väldigt standaridserat med ord som 初春 (Shoshun - Vårens ankomst. Den första januari är betecknar vårens ankomst enligt japanskt tankesätt), 謹賀新年 (Kinga shin’nen - Gott nytt år) samt お世話になりました (Jag har kommit att stå i stor skuld till dig) följt av (今年も宜しく御願いします - Var snäll mot mig även detta år).
Familjen Machida fick 76 stycken detta år - en markant nedgång från året innan tydligen. När jag lämnade dem för att åka hem till mig idag var hela familjen i full färd på att svara på alla dessa brev (”Nejnej, det är VI som står i skuld till ER, snälla var snäll mot mig även detta år”) vilka skulle postas idag.

Pappa och lillasyster i full färd att svara på alla brev

När jag öppnade min egna brevlåda vid hemkomst såg jag att jag själv mottagit blygsamma 4 stycken. Å andra sidan är traditionen inte lika utbredd bland Japans unga utan dessa skickar istället färggrannt dekorerade Gottnyttårs-sms till varandra.

Ett av mina fyra nyårskort

Familjen, utom mamma som står bakom kameran, samlad

BOENDE OCH SKOLA

Om dessa två ämnen har jag inte för avsikt att skriva alltför mycket. De som vill veta vilka kurser jag läser eller var närmaste Mos Burger-restaurang ligger har antagligen redan fått detta veta av mig.

Byggnaden i där jag bor

Boendet sker i vilket fall som helst i 稲毛区 (Inage-stadsdelen) av 千葉市 (Staden Chiba). Jag bor i ett komplex delat med några hundra andra utbytesstudenter c:a 20 minuter till fots (eller 140 sekunder med tåg - vilket är det alternativet jag väljer) från skolan som ligger i stadsdelen 西千葉 (Västra chiba). Vill man sedan från skolan vidare in till Chibas centrum tar det ytterligare ungefär 150 sekunder med tåg och om man istället vill åka åt andra hållet, in mot Tokyo, tar detta 35 minuter in till 東京駅 (Tokyos centralstation). Tokyo som stad är väldigt utbreddd, så beroende på vart inom staden man egentligen vill är transporttiden allt mellan 30 (Ueno, Akihabara) till 50 (Shibuya, Shinjuku) minuter.
Staden Chiba i sig är som vilken japansk enmiljonsstad som helst - helt ok men multum tråkigare än 20-miljonersstaden Tokyo som ligger nära intill.

En av perrongerna vid Inages station

Affärer, restauranger och övriga viktiga instanser har tendensen i Japan att ligga centrerade vid 駅前　(Ekimae - stationsområden). Runt stationen brukar en hel del kommers finnas att tillgå för att sedan tunnas ut och åter växa fram när nästa station nås. Min station, Inage-eki är bra då den är en servar en hel del tåglinjer och således har väl utbyggt Ekimae-område med något hundratal restauranger, 20 frisörsalonger, 20 närbutiker, 3 stora varuhus, en handfull gym, fotbollsplaner och tennisplaner allt inom 5 minuters gångavstånd från såväl min lägenhet som stationen.

En godtycklig bild från Inage

Tokyos internationella flygplats ligger dessutom på nära avstånd så jag kan närhelst jag vill njuta av den vackra synen av flerahundratons stålvidunder graciöst flyga in mot Japanskt fastland.

Lycka! Ett flygplan!

Själva boendet är synnerligen litet - kanske 10 kvadrat, utrustat med säng, skrivbord, bokhylla och dusch/toalett, men inte mycket mer.

Rummet

Skrivbord

Garderob

Inte obeboeligt men visst är man lite bortskämd från förra gångens utbytesstudentsupplevelse med 140 kvadratmeter fräsch lägenhet i Shanghai. Dusch/toaletten är för övrigt intressant då den är så liten att man i princip får stå på toalettstolen för att kunna duscha sig. Dessutom är det minimala badrumsskåpet strategiskt placerat precis över toalettstolen. Jag har aldrig tidigare i mitt liv bytt så många tandborstar - alla gånger på grund av att Newtons lagar tagit ut sin rätt på de stackars tandborstarna med ofrivillig destination Jordens centrum - med en mellanlandning i toaletten.

Badrum

Utsikt från balkongen

Köket består av vakuum. Det finns egentligen inte. Förutom en patetisk ursäkt till spishäll och en kyl stor nog att hålla en öl kyld eller två. Den enda gången köket egentligen använts var när Tomoe var här, tésugen som japaner alltsomoftast är, vilken fick för sig att koka (steka?) vatten med hjälp av min ditintills oanvända ikea-stekpanna för detta syfte.

Skolan är centrerad kring ett campusområde, inte helt olikt LiU. Likt LiU finns en hel del grönområden och byggnaderna är av varierande kvalitet från “tokmoderna” till “Sovjet efter järnridåns fall”.

Någonstans på campus

Något gemensamt för hela Japan är emellertid att undervisningen är väldigt många snäpp sämre än på LiU. Varje kurs består av en (1) föreläsning per vecka. Det är allt. Inga lärarledda lektionstillfällen eller mentortimmar. Bara en gaggig professor som står och orerar. Ibland om ovidkommande saker. Ingen märker för en stor andel av studenterna ligger och sover öppet över bänkraderna. I Japan är nämligen närvaro väldigt viktigt så alla går dit, men långt ifrån alla tar seriöst in vad föreläsaren säger. Populärt är också att sitta och spela kort, eller varför inte lite Nintendo.
Undervisningen är inte så svår att hänga med på som jag var rädd för, problemet ligger snarare i att den hjälp man får är så mycket sämre än i Sverige. Arbetsbördan (givet att man vore japan och kunde språket flytande) är dock flera snäpp lägre här än hemma i Sverige. Utöver mina ingenjörskurser läser jag en del japanska också - skönlitteraturkurs, nyhetskurs, uppsatskurs och föredragskurs. Dessa håller mycket bra nivå.

Mobiler å sånt - ケータイ

Japanskt studentkorridorsboende må kanske inte hålla samma standard som i Sverige - men detta gäller inte elektronik. Japanska toaletter fäller automatiskt ned locket när de känner av att någon vill sitta ned, de spolar när man är klar och värmer toalettsitsen automatiskt till rumstemperatur. Dessutom sköter den rengöring, spolning och torkning av rumpan själv när man är klar - Det enda man i sak behöver göra själv är att sätta sig ned och trycka på lite.
Japanska mobiler är om möjligt ännu spejsade. När jag själv precis anlände till Japan för några månader sedan gick jag glatt in på ett Vodafonekontor och med rostig japanska glatt proklamerade “Hej! Jag skall ha er allra coolaste mobil!”. Efter en bra stunds byråkrati fick jag även detta. Nu har förvisso några månader gått så jag är inte “the coolest kid in town” längre. Den har elektronisk plånbok - man betalar helt enkelt sina småinköp inte med pengar eller kreditkort - utan med sin mobil på vilken man laddat pengar genom att helt enkelt hålla den i närheten av kassaaparaten vid inköp. Man använder den som biljett när man åker pendeltåg - såväl enkelbiljetter som månadsbiljetten till skolan.

Bra mobil

Den har TV (och inte då svensk sunk-mobilteve där man måste ladda ned var man vill se - utan riktig teve). Den har inbyggd gps med kartprogram, man matar helt enkelt in vart man vill (Vet man inte address eller läge letar man snabbt upp det medelst sökfunktionen), varpå man får vägen uppritad på en karta med ens egna position uppdaterad sekundvis. Dessutom hör man en hurtig japansk röst sägandes saker som “Sväng höger vid trafikljusen om 13 meter”. Dessutom har man internetläsare och epost. Man skall även tydligen kunna ringa med den. Det kunde jag dock inte på min ett tag utan fick lämna in den på reparation.

En annan halvteknisk cool grej är プリクラ - Purikura. Egentligen ett tjejigt fenomen; ett gäng vänner går in i någon sorts spejsad fotoautomat, tar bilder och sen kan man innan dessa skrivs ut lägga till egna färger, text och allmän utsmyckning. Ett resultat finns nedan:

Jag och 亜美 - Ami

Till sist

Vädret i Tokyo har faktiskt varit över förväntan, inte överdrivet kallt (Temperatur ligger på dryga 10 grader just nu) och fräsch luft. Det är dessutom, förutom sommartid, extremt stabilt där det kan gå flera veckor utan att man ser ett enda moln på himlen. Någon snö har jag ännu inte sett men detta kommer bli ändring på i övermorgon då jag med Tomoe och hennes deltidsjobbskompisar beger oss ned mot Nagano för skidåkning.

En nackdel med att hålla en blogg uppdaterad på 3-månadersbasis istället för på varannatvecko-basis är att det finns så mycket att skriva om. Visst har resor gjorts - såväl utrikes som inrikes och visst har en massa intressanta saker skett. Långa inlägg har dock en tendens att vara alldeles för långdragna varför jag sätter en punkt här med löfte om att hålla en betydligt bättre uppdateringsfrekvens i framtiden.

Avslutningsvis tre fina höstkort. Japaner är galna i 紅葉 (Kôyô - den tiden på året då trädens löv får höstfärger) och den tiden på året är fantastiskt vacker här. Inte många månader kvar nu dock till 桜満開 (Körsbärsträdsblomningen) som skall vara ännu släppet vackrare.

Höstlöv

Höstlöv

Vid den stora Buddhan i Kamakura

Jag har inte direkt samlat ihop mina tagna bilder ännu på ett ställe, men för den intresserade finns lite kort från en halvt menlös Seoultrip från i höstas att skåda här, samt lite bilder från en tur ned till Osaka i september här.

Jag återkommer inom kort med erfarenheter från den stundande skidresan.
Tills dess säger jag som alla coola Tokyokids: アケオメ、コトヨロ (Gôtt nytt, ha’re fint även detta år!)

Kommentera detta inlägg.

På onsdagen lämnades Shanghai med blandade känslor och jag, tillsammans med Mikael satte oss i en A300-maskin tillhörandes China Eastern Airlines. Käkben var med på samma flight, men då vi var livrädda att han skulle smitta oss av sin magsjuka fick han sitta på diagonalt andra sidan, 8 rader bakom.
Efter en ovanligt dålig flygplanslunch landade vi i Nagoya och någon form av buss togs mot Okazaki, en liten stad där den kommande månaden skulle spenderas. Det är väl egentligen fel att säga att staden är liten - den är bara obetydligt mindre än Göteborg - men någon storstadskänsla har jag ännu icke kunnat känna.
Okazakis station anländes och efter ett snabbt telefonsamtal kom en anställd från vår språkskola för att hämta upp oss.
Efter en mindre tid av väntan inom skolans domäner kom min värdmamma för att hämta upp mig.
Min familj - familjen 脇 (Waki) består av mamma 瑠香子 (Rikako), pappa 徹登 (Tetsuto) och det tvååriga busfröet レイ(Rei).
Det vore nog inte helt korrekt att säga att det är en urtypisk japansk familj det handlar om - mamma Rikako har tidigare bott i england i åtta år och hon är långt mer liberal än vad en traditionell japansk moder. Hon jobbar som instruktör av Yoga och det japanska instrumentet Koto. Trots att hon pratar i det närmaste flytande engelska har hon helt förstått varför hennes inneboende är här - för att lära sig japanska. Således är japanska det språk som konsekvent talas hemma.
Staden Okazaki gränsar mot en stad med ett synnerligen välkänt namn - 豊田市 (Toyota) - ursprungligen hette staden 挙母町 (Koromo) men när ett visst inhemskt bilföretag blev vida känt bytte även staden namn. I princip alla i arbetsför ålder i staden Toyota jobbar givetvis om inte direkt för biltillverkaren Toyota - så något företag med anknytning till detta. Även Okazakis invånare jobbar i mångt och mycket inom bilindustrin och så gör även min pappa - han är 本部長　(General manager) för ett stort företag som tillgodoser Toyotas fabriker med vissa komponenter. Om mamma Rikako inte är typiskt japansk är pappa Tetsuto det definitivt. Han åker till jobbet tidig morgon och kommer oftast inte hem innan kl 21:30.
I (det relativt stora) hus jag bor har jag även en “storasyster” - en tjej på 23 bast från Taiwan. Hon har gjort homestay i två veckor emedan hon studerat på samma språkskola som jag och hon skall här förbli i två veckor till. ジンじゃー (Ginger) kallar vi henne och det är en toppentjej - om än något timid.
Slutligen har vi tvååriga sonen Rei - ett jättevarmt välkomnande av honom fick jag inte då han blivit förälskad i sin nyfunna storasyster och antagligen såg mig som lite av en konkurrent. På sistone har det dock blivit bättre och vi kommer nu bra överens.

De tre första dagarna i japan bestod i att acklimatiseras, lära känna familjen och göra ett kunskapstest på språkskolan Yamasa. En första skoldag har också klarats av och skolan verkar helt klart leva upp till sitt goda rykte. Klasskamrater kommer lite varstansifrån - såväl asien som europa och usa. Gemensamt för klasskamraterna är synnerligen få av dem slår hål på några fördomar; folk som studerar japanska ÄR konstiga. Det är lite svårt att beskriva men de är otroligt insnöade på något sätt. Så länge som konversationerna handlar om något ämne relaterat till Japan har de flesta mycket intressant att säga men byts ämnet till något mer alldagligt verkar de mycket okunniga och oengagerade.
Detta i kontrast till de som läser kinesiska - många av dem är sanna kosmopoliter som lär sig kinesiska som ett karriärsdrag eller i alla fall som en kul grej - japanskastudenter är helt enkelt nördar.
Jag har blivit placerad i en klass som kanske är något för lätt. Det som gåtts igenom är saker som jag en lång tid sedan kunnat men då den aktiva förståelsen för ett språk är mycket lägre än den passiva, tror jag att min månad här ändå kommer vara till stor gagn.

Helgen bestod i att pappa och jag skulle bege oss ut och segla. Att på helgerna koppla av till sjöss är pappas stora intresse och andrum. Dessutom fick jag sedan tidigare veta att han gillade öl och detta var verkligen något som med råge bekräftades under den minst sagt intressanta helgen.

Pappas båts hemmahamn

Tidig lördag begav vi oss dryga 30 minuter med bil till hamnen där vår båt låg. En ganska alldaglig sak - 30 fot lång och i prisklassen kanske 70 000 svenska. Pappa har seglat i över 20 år så att han på sant japanskt vis skulle lägga hela sin själ i seglingen och bli ett med sjön var en självklarhet trodde jag. Planen var att segla dryga 4 mil till en ö och där möta upp med pappas vänner som hade kommit seglandes från diverse håll. På den lilla ön skulle vi besöka en 温泉 (varm källa) och äta på ett riktigt högklassigt sushiställe - för att sedan övernatta i båten och på söndagen åka hem.
Nåväl, båten anländes vid 8-tiden lördag morgon och nödvändiga förberedelser vidtogs.
Pappa öppnade en av mina många medtagna presenter till familjen - en svensk Åbro Sigill och hällde ungefär hälften av innehållet i sjön - en offran till sjöguden, samtidigt som en kort japansk bön bads. Det är kanske fel att säga att japaner är vidskepliga - de är snarare väldigt bundna av gamla traditioner. Resten av ölen delades på och tamparna kastades loss. Vädret var fint - mestadels soligt, relativt varmt men dock synnerligen vindstilla varför några segel inte sattes. Nåväl, trots att vi gick med motor och inte med segel skulle man säkerligen i pappan få se ett äkta japanskt sinnelag - noggrannt avläsandes sjökartor och med hård hand greppa rodret för att frakta oss med stor precision mot målet? Inte riktigt. Pappa plockade upp en drös manicker så teknologiska att de knappast säljes utanför sitt tillverkningsland - japan. Till den relativt skruttiga båten kopplade in en mekanisk autopilot, som i sin tur var kopplad till en dator ansluten till gps och ett synnerligen avancerat kartläsningsprogram. Rutten knappade han in i datorn så båten gick helt på autopilot. Diverse radarliknande manicker var båten utrustad med så skulle en annan båt vara framför oss vejade båten i enlighet med kutym för båtvärlden. Själva flytvästen (japaner förefaller vara väldigt kassa på att simma) var något extrem då den var minimal och istället utrustad med en tryckluftskarbin som automatiskt skulle blåsa upp västen vid kontakt med vatten. Smidigt.

Kapten för helgen - autopiloten

Vi hade åkt en timme och pappa och jag hade redan kläckt ett antal öl. Pappa kom då på idén att fiska - något han också tycker om. Några spön sattes fast i båten och en “fish finder” kopplades in, en likaledes japansk manick som pep till om någon fisk fanns i närheten. Inte bara fiskens djup utan även dess storlek, riktning och fart visade manicken stor precision. Så mycket för att “vara i nära kontakt med naturen”. Under dagen hade vi ingen fiskelycka alls. Pappa fortsatte att hälla upp inte bara öl utan nu även japansk starksprit. Våra konversationsämnen blev mer och mer obskyra och efter 75 % av färden bestämde pappa sig för att gå och däcka. Jag tog över kaptensmössan men kände mig inte vidare nervös då jag visste att jag var uppbackad av japansk ingenjörskonst.
Vid tvåtiden började vi nå vårt mål och en något seg pappa väcktes.

Den lilla ön har anlöpts och en nyväckt och synnerligen sliten fader kan skådas

De andra vännerna var redan på plats i naturhamnen (om man-made betong nu räknas som “natur”). Istället för att gå landvägen till en av våra vänners förtöjda båtar bestämde sig pappa för att simma hundsim de dryga 20 metrarna. Med flytvästen. Efter lite om och men tog han sig upp i båten och erfordrade genast en öl. Vännerna - ungefär 10 stycken till antalet - bodde runt om Naganotrakten och alla jobbade på företag med anknytning till bilindustrin. Japansk whiskey dracks och pappa bestämde sig ånyo för att däcka i sin egen båt. Denna gång blev hans färd till båten också via vattenvägen - dock ofrivilligt då han bokstavligen drattade i. Jag satt ytterligare någon timme med mina nyfunna japanska kompisar och pratade om allt mellan himmel och jord och vid femtiden beslutade vi oss för att gå mot den varma källan för lite bad. Vädret hade nu blivit avsevärt sämre och regnskurar avlöste varandra. Pappa väcktes och vi började vår dryga två kilometer långa vandring upp för berget. Fader hade i båten en ihopfällbar cykel vilken han propsade på ett ta. 30 minuter senare, då samlingen hade nått källan var pappa ingenstans att finna - han hade antagligen cyklat vilse. Nåväl. Vi äntrade källan på toppen av öns stora berg och njöt av skållhett vatten med en enorm utsikt. Pappa kom efter en stund inramlandes han också. Nu var det dags för mat.

Att något så intetsägande kan vara så gott…

I Japan kan sushi vara allt mellan en billig snabblunch till det mest exklusiva av det exklusiva. Detta ställe tillhörde den senare kategorin och fisken fraktades till restaurangen levandes och förvarades i akvarium bara sekundrar fram till den var klar att förtäras. Notan gick på lidliga 3000 yen (c:a 200kr) men jag fick höra att om restaurangen hade befunnits på ett mer lättillgängligt ställe - såsom i Tokyo - skulle notan gå på minst det 10-dubbla. En öl dracks emedan vi väntade på sushin och pappa däckade ånyo - denna gång liggandes på ett gäng stolar någon snäll vän hade fört ihop för honom. Han missade således hela den delikata middagen.
Om maten finns inte mycket att säga; det var helt enkelt det godaste jag någonsin ätit. 蝦　(Ebi - räksushin) jag fick in var så färsk att köttet fortfarande rörde på sig av nervspänningar. Det var helt kroppstempererat och något helt sanslöst.

Jag med nya vänner precis innan avfärd från Sushistället. Den på några stolar tidigare sovandes pappan har precis väckts. Flytvästen var på under hela kvällen

Klockan hade slått 21 och det var dags att ta sig hem - dåligt värder gjorde dock att taxi tillkallades. Jag och pappa sov gott i båten och redan klockan 06 dagen efter var det dags för hemfärd. jag vakade dock först klockan 8 av att det var mycket hög sjögång. Vågorna var enligt vår elektroniska utrustning över 3 meter höga och det blåste rejält. Pappa låg och sov under hela hemfärden. Ja - han sov. Det gjorde jag med. Den japanska elektroniken guidade båten med järnhand den dryga 6 timmar långa båtresan hem emeden en bakfull japan och en trött svensk låg och sov inne i båten. “Fish Finder” pep hela tiden - denna dag hade vi haft mycket bättre fiskelycka om någon bara hade orkat hålla i ett fiskespö.
Vi anlöpte hemhamn klockan 12 och mamma, lillebror och min taiwanesiska storasyster kom för att hämta oss. Pappa gick till en varuautomat och köpte mer öl. Han däckade igen på bilresan hem. När jag frågade mamma vad hon tycker om att en då halvt fyllehickandes- halvt fyllesovandes pappas vanor, svarade hon med ett leende att han förtjänar att spendera sin fritid som han själv behagar. Han har under vardagarna ett mycket stressigt och viktigt arbete och det är viktigt att han skall få spendera sin förtjänade fritid som han vill. Jag håller med.

Kommentera detta inlägg.

Mitt bloggande under de 10 dagarna i Shanghai har för att uttrycka sig milt - varit alldeles i helvete för slött.
Anledningen har givetvis varit att det är fullständigt korkat att nyttja den ytterst begränsade tid man har i en såhär vacker stad medelst att sitta och knappra för att omvärlden kan ta del av vissa upplevelser och då istället gå miste om möjligheten att påträffa nya.
Shanghai lämnar jag redan imorgon och  sätter  kursen  istället mot Nagoyas internationella flygplats.  Vad som kommer hända vet jag egentligen inte, men antagligen kommer någon utsände från min språkskola möta upp vid Okazakis station. Väl där kommer en månad att spenderas och betydligt mycket tid åt eftertanke och bloggande kommer säkerligen finnas.

Jag vet inte om jag skall sammanfatta Shanghai nu - senare, eller inte alls. Jag har haft jättetrevligt och staden är lika bra som jag minns den. Jag är fortfarande alldeles övertygad om att jag - trots att jag har ett helt år i Japan framför mig - hade mitt livs bästa år 2005-2006. Shanghai är helt enkelt oslagbart.

För er med vetgirighet beträffande mina göranden hänvisas till Käkbens, Svantes och Sergeants blogg. Vi har de senaste 10 dagarna gjort precis allt gemensamt och deras betraktelser hade i mångt och mycket kunnat varit mina egna - om än med några andra ord.

Käkbens post 1

Käkbens post 2

Sergeants post 1

Sergeants post 2 

Svantes blogg (blokerad i Kina av oklara orsaker) 

Via sidorna kan ni dessutom hitta diverse bilder i mängder.

Nu stundar den sista natten i Kina, och än värre - den sista stunden med David (kommer sakna honom som in i h-e).
Som sagt, att skriva utförliga blogginlägg bör inte prioriteras högre än att vara ute och leva livet.

Jag återkommer med nytt att skriva inom kort.

Utan några större problem anlöptes Shanghais flygplats 15 minuter efter tidtabell. De första intrycken var förväntade - bokstavligen talat en ångbastu med höga halter av koldioxid kom rusande mot ansiktet precis efter avstigning från planet. 60 grader celsius i Turkiet är inte i närheten av lika påfrestande för kroppen som 32 grader i Shanghai.
Shanghais flygplats har av naturliga skäl blivit mycket större under min ettåriga konvalecens och efter en smärtfri immigrations- och väskuthämtningsprocedur kunde konstateras att mycket plantager kring Pudongflygplatsen fått ge vika för för artificiella sådana av stål och glas.

Konverserar med några japaner på Helsinkis flygplats

Dagen spenderades i stort medelst att ha en rejäl jetlag. Kvällen innan avfärd övernattade jag hos käkben i Linköping och en alltför hög dos av lycka & otålighet omöjliggjorde ett sömnintag värt att i text nämna. Under flygresan i sig var inte drömmarnas värld ett ställe som besöktes mer än kanske 2 - 3 timmar totalt. Således, efter att ha varit vaken i nästan 40 timmar landade planet i Shanghai och istället för en skön natt med sömn att se fram emot var klockan nu, av jordglobsrotationstekniska skäl - 7 på morgonen.

Vi anlöper Shanghai

En 45 minuter lång taxiresa följde, och hotell bokades slutgiltligt på ett ställe ur kedjan 锦江之星 (Jin Jiang Hotels)- Avgörande faktorer var att hotellet ligger bokstavligen vägg i vägg med vårt tidigare permanenta boende i Shanghai samt att rummen är relativt fräscha. Någon överdriven billighet är dock inte att tala om - hela 199 kronor per dubbelrum och natt tvingas man punga ut med. Gratis internet på rummet är dock en klar key selling point.

Efter en snabb dusch på hotellet inhandlades mobiltelefonkort och den direkta omnejden av min gata 安顺路(Anshun rd) inspekterades. Förändringarna är helt enorma. Många av de gamla favorithaken där mycken tid spenderades har nu antingen flyttat eller stängt för att ge plats åt nya instutitioner. Detta är nog det mest typiska för Shanghai - hur galet fort allting förändras. Dock är den preliminära känslan - lite pretentiöst måhända - att skalet förändrats, men själen finns kvar. Tunnelbana togs till 徐家汇 (stadsdelen Xujiahui) och mat (den klart godaste maten jag ätit på 13 månader) åts på en gammal favoritrestaurang för motsvarande 8 kronor inklusive dricka. Därefter spatserades omkring i en direkta omnejden av 港汇广场 (Ganghui guangchang - en enorm galleria) väntandes på att David skulle komma nedkraschandes med sitt Aeroflotplan i närheten av Shanghai.

I Xujiahui med 美罗城 i bakgrunden

Detta gjorde David (med betoning på nedkrascha) vid 12-tiden och vi satte ånyo kosingen mot hotellet för att möta upp. En timme senare anlände också 蓉蓉 (Rongrong) med sitt snabbtåg från 上饶 (Shangrao). Kul att träffa henne igen - hon skall förgylla/förpesta vår vardag till och med den 21:e då istället ett indiskt kräldjur och ett regelrätt as anländer.
En hel del tid spenderades medelst den i Sverige välkända umgängesformen “häng” på rummet och de första 力波 (Reeb - Shanghais bästa öl) började kläckas. Extensiv svettning blandat med jetlag banade för onykterhet efter den första burken och rejäl fylla efter den fjärde.

Allmänt häng på hotellrummet

Taxi togs mot 人民广场 (Renmin guangchang - Peoples square) för att där äta på　味千ラーメン (Ajisen ramen) - en japansk kedja, stor i Kina, som kränger japansk mat i kinesisk tappning. En otroligt god måltid blandat med öl stoppades i munnen för att därefter låta matsmältningssystemet göra sitt. Efter diverse stek på 南京东路 (Nanjing east road) besöktes 外滩 (Waitan - bunden) för att åter tappa hakan av den absolut vackraste vy som finns att skåda på denna planet.

Världens vackraste vy, från Bunden

Mat intas på Ajisen ramen

Det är lätt att ragga brudar i Shanghai

Hemfärd följde - David & Käkben avslutade kvällen på ett fotmassageställe medan undertecknad propsade på att få en sådan gratis av Rongrong på hotellet - utan lyckat resultat.
Den första dagen i Shanghai hade nått sitt slut.

På Nanjing Lu. Letar man noggrannt ser man mig och David

Hur känns allt?
- Fortfarande en gnutta overkligt. Den omedelbara tanken som infann sig var “Har jag verkligen bott här tidigare, i världens utan jämförelse bästa stad? Har livet verkligen varit såhär bra?”.
Shanghai ÄR underbart. Man kan åka till diverse städer (förslagsvis östasiatiska) runtom vårt ovala jordklot men det finns - och detta säger jag med säkerhet och eftertryck - ingen stad lika underbar som Shanghai.

Lite random kineser fick vara med på kort

Kommentera detta inlägg.