僕は今夢旅の中

En sak jag aldrig upphör att förvånas av är löneläget för deltidsarbete i Japan - världens näst största ekonomi med väldigt höga varupriser. Tomoe - liksom en icke oansenlig andel andra japanska universitetsstudenter - finansierar delar av sitt uppehälle, kläd- och nöjesinköp medelst ett バイト (Baito - deltidsjobb). Hon brukar jobba mellan 06 - 10 på morgonarna för att sedan direkt sätta sig på peldeltåget in mot sitt universitet. Hon serverar kaffe och bakar bröd på en av Japans större cafékedjor med en timlön á 900 yen - dryga 50 kronor. Skulle hon jobba övertid och få OB-tillägg (Vilket definieras som tiden mellan 00 - 06 på natten; allt annat är “vanlig” tid.) får hon 5,50 kronor extra.
Många bäckar små brukar det sägas men när bäcken består i ett inte alltför stimulerande jobb med nonexistent lön på obekväma arbetstider hade i alla fall jag hellre stannat på det torra.
Jobbet är dock inte blott en kanal för att tjäna ihop till sitt dagliga ris utan även en social instutition - arbetskompisarna blir ett väl ihopsvetsat gäng som brukar socialisera även på fritiden.
Sedan en tid tillbaka hade planer smidits om en skidtripp helgen 4-5:e januari i 妙高高原 (myôkô-kôgen - Myoko-höglandet) vid gränsen mellan prefekturerna 新潟 (Niigata) och 長野 (Nagano).
7 stycken kaffehällande japaner (av dessa 57 % tjejer, resten killar) samt 1 styck kaffedrickande svensk (av dessa 0 % tjej, resten kille) - i åldrarna 19 - 24 år var inbokade på exkursionen.
15000 yen (dryga 850 SKR) betalades av alla till 俊 (Shun), killen som tagit på sig ansvaret att anordna det hela. I denna relativt nätta summa var hyra av en stor 12-sitsig minibus, bensin, boende, mat och liftkort inkluderat.

Detta händer senare. Fortsätt läs!

Ånyo åkte jag hem till Tomoe kvällen den 3:e, för att där finna denne räkna en ansenlig summa pengar. Vilket tidigare nämnts får inte japanska barn julklappar men istället får de お年玉 (Otoshidama - “Årspärlor”, direktöversatt). Dessa är helt enkelt kuvert med en viss summa pengar i, som barn i ännu ej arbetsför ålder får kring nyår av den arbetsföra delen av familjen och släkten. Tomoe hade denna gång samlat på sig 83 000 yen (c.a 5000 SKR) och även Carrl fick kuvert av Tomoes föräldrar, morbror samt broder med ett ackumulerat värde av över svenska tusenlappen. Skidresan betald!

Futonmadrassen i arbetsrummet rullades ut och en timme eller två spenderades med stängda ögonlock innan klockan slog 03 på natten och Shun kom tutandes med sin för evenemanget av Toyota hyrda minibuss. Efter att de övriga fem personerna upphämtats i Tomoes närområde började vår färd. Diverse försök till REM-sömn gjordes under den dryga 5 timmar resan, detta visade sig dock fruktlöst och istället spände jag mina öron åt mina sju japanska vänners konversationer.
Mycket intressant att notera är att även för mitt relativt otränade utländska öra är det svårt att ta miste på de hierarkiska relationerna 上下関係　(Jôge-kankei) som råder i japanskt socialiserande. Genom modifikationer av ordval och verbändelser kan man visa olika grader av respekt mot sin motpart. De faktorer som bestämmer den inneboende hierarkin i gruppen tycks vara ålder samt senioritet (dvs. hur länge man jobbat på caféet, i detta fall). Resans arrangör, Shun, verkar stå högst i rang och använder inget artigt språk alls. Tjejer tenderar att använda mer respektfullt språk än killarna. Den yngsta tjejen - 19 bast som börjat jobba på caféet för bara några månader sedan - använder idel artigt språk och böjer alla sina meningar med masu- eller desu-form.
I och med att alla vilket nämnts är av liknande ålder och dessutom goda vänner, är statusskillnaderna i just denna grupp mycket subtila men analyserar man en konversation mellan en respekterad professor och dennes elev är skillnaderna i talesätt enorma - det låter inte ens som samma språk. Att anpassa sitt språk efter situation är givetvis något som en utbytesstudent varken har möjlighet till eller förväntas göra varför mitt eget talesätt blir ett mischmasch av artiga och oartiga former.

Det obligatoriska gruppkortet. Alla samlade

Efter 5 långa timmar av lingvistiska observationer nådde vi vårt mål, eller snarare - var 30 meter ifrån detta. Japaner verkar ännu inte förstått konceptet att grus har egenskapen att öka friktionen mellan bildäck och snöbeklädd väg varför marken var ishal och bussen hade fastnat. En halvtimme av diverse aerobisk exercis utmynnade slutligen att bilen nådde en för avseendet lämplig plats - parkeringsplatsen.

Vår minibuss, längst bak i bild, framför vårt hotell

Av gänget bestående av åtta personer var det bara jag och Tomoe som valde att åka skidor - de övriga tre killarna och tre tjejerna valde showboard. Tjejerna hade i princip obefintlig erfarenhet av detta men vårt val av skidort var väl anpassat till detta då de flesta av skidnedfarterna var 初級 (”gröna”) eller 中級 (”blåa”). Själva skidområdet kan i kvalitet med rätta jämföras med något av de mindre ställena i Sälen - helt okej men inte i klass med de sydeuropéiska alperna.

Inte Dopplmayr!

Efter att ha åkt upp en bit med den närmaste stolsliften (Faktiskt inte av märket Doppelmayr - jag som trodde dessa hade mer eller mindre en monopolsställning på liftar) såg jag till min fasa att kanske 80 % av besökarna var snowboardhuliganer. I europa och USA har lyckligtvis på sistone den fluga som snowboard faktiskt utgör börjat dö ut och de bångstyriga pubertala snowboardsåkande tonåringarna vuxit upp och återgått till den graciösa konsten vilket skidåkning innebär - men japanerna verkar inte riktigt hänga med i svängarna, så att säga. Den japanska medelsnittssnowboard/skidåkaren verkar dock inte i teknik vara sämre än dennes svenska kollega, dock är andelen nybörjare något större här - kanske något som har att göra med just vår skidorts målgrupp. De tre killarna i gänget var duktiga men nybörjartjejerna spenderade som väntat större delen av turerna nedåt på rumpan istället för på den idiotiska brädan varför jag och Tomoe åkte högre upp i komplexet för de lite brantare sluttningarna emedan de tre andra killarna agerade skidlärare åt de tre tjejerna vars bakdelar antagligen blev mer och mer blåbärsfärgade under dagens gång. Dock ägnade jag ingen tid och möda åt bakdelsfärgsforskning fastän jag säkerligen inte hade tackat nej åt detta vetenskapliga arbete om nu tillfälle hade givits.

Flickornas förmåga att åka bräda var inte i paritet med deras förmåga att posera på kort

Som man tillbörligt kan beskriva japansk natur - väldigt vacker - var det idel vackra fotoner som nådde näthinnan och vädret lämnade inte mycket mer att önska. I övrigt var likheterna med svensk skidåkning i det stort sett totala - möjligen med undantaget att japansk j-popmusik med hög volym flödade ur högtalare strategiskt utplacerade lite varstans i skidbackarna. Jag har inget emot japansk pop men en viss känsla av malplacé infinner sig när man susar ned för ett vackert snöbeklätt bärg ofrivilligt utsättandes för de högfrekventa tonerna av en japansk sångerska vars stämbandskaraktär har klara likheter med den på julafton jaktlystna LSD-ankan i förbifarten nämnd i föregående inlägg.

Vacker natur. Det tränade ögat kan även se Carrl i grå full skidmundering, närmast kameran

Jag och brädåkande Shun

Jag åker skidor. Klicka på länk för att se film.

Då det vid 5-tiden började mörkna traskade vi till vårat hotell, ett billigt 旅館 (ryokan - vandrarhem i japanskt stuk). Landskapet Niigata är fullt av 天然温泉 (Ten’nen onsen - naturliga varma källor - likt de som finns på island) varför även hotellet var utrustat med detta. I övrigt bodde vi 4 och 4, killarna för sig och tjejerna för sig i rum utrustade med tatamimattor och futoner.
Delvis kanske på grund av trötthet anammade vi inte svensk kutym med att dricka på tok för alkoholhaltig sprit i bastun för att sedan gå ut och rulla - för att därefter kanske somna - i en snödriva varför en lugn kväll beståendes av det skojjiga kortspelet Uno spenderades med tidig sänggång.

Ett extremt dåligt kort föreställande delar av vårt rum

Dagen därpå följde tidig väckning med japansk frukost varpå ännu en härlig dag då den mellan snön och skidan genererade friktionen till storlek inte riktigt kan mäta sig med gravitationskraften.
Vid tretiden lämnade vi tillbaka skidgrejjerna och påbörjade färden hemåt.

Fem åttondelar av skidgänget

Ett mycket intressant särdrag hos japaner är att när de åker på resor - stora som små - så måste de absolut köpa med 御土産 (Omiyage - souvenirer) till vänner och bekanta. Varenda liten håla har sina egna 名物 (Meibutsu - specialiteter) vilka de saluför i affärer lättillgängliga för besökaren. Nagano är känt för sin produktion av 山葵 (Wasabi - japansk pepparrot) varför ett stopp gjordes på hemvägen vid en vägkrog då de sju japanerna köpte allehanda warabiinspirerade produkter åt sina familjer, vänner, klasskamrater och pudlar.

Vid en vägkrog. Meibutsu galore!

Väl åter i Saitama och inte alltför sugen på att låta mig transporteras ännu en timme - den tid det tar hem till Chiba - bestämde jag mig för att sova över hos familjen Machida.
Jag åt middag med familjen, inkluderandes Tomoes storebror 多聞 (Tamon), som är fotbollsproffs och normalt bor nere i 熊本 (Kumamoto) i södra japan. Med på middagen var också hans fästmö, den fagra 円香 (Madoka), flygvärdinna för 日本航空 (Nihon Kôkû - Japan Airlines). Dessa skall gifta sig nästa söndag, än händelse även jag fått turen att bevittna.

Familjen Machida. Storebror och fästmö längst fram i bild

Gårdagens middag sammanföll även med Tomoes föräldrars 28:e 結婚記念日 (bröllopsdag), varför vi alla barnen fick turen att lyssna till hur det gick till när de träffades.
Den åtta år äldre pappa 純 (Jun) var mamma 敏子s (Toshiko) 先輩 (Senpai - senior) i 剣道 (Kendô - japansk kampsport med svärd - klara likheter med den västerländska sportgrenen fäktning)- klubben på Saitamas universitet. De blev kära i varandra direkt och under de första 365 dagarna var de på dejt hela 202 gånger.
När de fick frågan vad som svetsar ihop dem efter alla dessa år av äktenskap var det självklara svaret att det är just Kendon som fungerar som klistret dem emellan. Det är fortfarande de bådas stora hobby (pappa tillhör för övrigt den absoluta toppen av japaneliten och även mamma åtnjuter stor respekt för hennes kunskaper med svärdet) och enligt pappa Juns utsago består 70 % av deras konversationer om just Kendo.

I morse hade Kendôklubben 餅つき (Mochitsuki) - tillagning av mochi - godisliknande traditionella japanska kakor av klibbigt ris och jag hade av mamma bjudits in. Tillverkningssättet är anrikt; den speciella rissorten blöts över natten och kokas, varpå massan bultas i en stor mortel med en enorm hammare (Denna uppgift stod Kendoklubbens alla män för) varpå slutligen degen delas upp, dekoreras och smaksätts (Kvinnlig uppgift). Detta var en kul upplevelse och resultatet blev mycket gott. Åter fick jag exempel på hierarkiska relationer i japanskt socialiserande. Pappa Jun och mamma Toshiko, som givetvis är de bästa i klubben - bemöts med stor respekt och mycket artigt språk.

Jag tillagar Mochi. Klicka på länk för att se film.

Tomoe äter mochi

Imorgon börjar åter en sista delen av terminen, den sista månaden har en del tentaplugg och rapporter att erbjuda varför undertecknad antagligen inte kommer ha så värst mycket kul att berätta inom den kommande tiden.
De preliminära planerna för vårlovet februari-mars består i Svenssoncharter med solbadande och dykande i Thailand följt på några veckor i världens bästa stad - Shanghai. Innehas tid och inspiration kommer eventuellt lite bröllopsintryck spikas upp här nästa helg.

Till sist, ännu en film där jag och Tomoe åker skidor.

Kommentera detta inlägg.

På onsdagen lämnades Shanghai med blandade känslor och jag, tillsammans med Mikael satte oss i en A300-maskin tillhörandes China Eastern Airlines. Käkben var med på samma flight, men då vi var livrädda att han skulle smitta oss av sin magsjuka fick han sitta på diagonalt andra sidan, 8 rader bakom.
Efter en ovanligt dålig flygplanslunch landade vi i Nagoya och någon form av buss togs mot Okazaki, en liten stad där den kommande månaden skulle spenderas. Det är väl egentligen fel att säga att staden är liten - den är bara obetydligt mindre än Göteborg - men någon storstadskänsla har jag ännu icke kunnat känna.
Okazakis station anländes och efter ett snabbt telefonsamtal kom en anställd från vår språkskola för att hämta upp oss.
Efter en mindre tid av väntan inom skolans domäner kom min värdmamma för att hämta upp mig.
Min familj - familjen 脇 (Waki) består av mamma 瑠香子 (Rikako), pappa 徹登 (Tetsuto) och det tvååriga busfröet レイ(Rei).
Det vore nog inte helt korrekt att säga att det är en urtypisk japansk familj det handlar om - mamma Rikako har tidigare bott i england i åtta år och hon är långt mer liberal än vad en traditionell japansk moder. Hon jobbar som instruktör av Yoga och det japanska instrumentet Koto. Trots att hon pratar i det närmaste flytande engelska har hon helt förstått varför hennes inneboende är här - för att lära sig japanska. Således är japanska det språk som konsekvent talas hemma.
Staden Okazaki gränsar mot en stad med ett synnerligen välkänt namn - 豊田市 (Toyota) - ursprungligen hette staden 挙母町 (Koromo) men när ett visst inhemskt bilföretag blev vida känt bytte även staden namn. I princip alla i arbetsför ålder i staden Toyota jobbar givetvis om inte direkt för biltillverkaren Toyota - så något företag med anknytning till detta. Även Okazakis invånare jobbar i mångt och mycket inom bilindustrin och så gör även min pappa - han är 本部長　(General manager) för ett stort företag som tillgodoser Toyotas fabriker med vissa komponenter. Om mamma Rikako inte är typiskt japansk är pappa Tetsuto det definitivt. Han åker till jobbet tidig morgon och kommer oftast inte hem innan kl 21:30.
I (det relativt stora) hus jag bor har jag även en “storasyster” - en tjej på 23 bast från Taiwan. Hon har gjort homestay i två veckor emedan hon studerat på samma språkskola som jag och hon skall här förbli i två veckor till. ジンじゃー (Ginger) kallar vi henne och det är en toppentjej - om än något timid.
Slutligen har vi tvååriga sonen Rei - ett jättevarmt välkomnande av honom fick jag inte då han blivit förälskad i sin nyfunna storasyster och antagligen såg mig som lite av en konkurrent. På sistone har det dock blivit bättre och vi kommer nu bra överens.

De tre första dagarna i japan bestod i att acklimatiseras, lära känna familjen och göra ett kunskapstest på språkskolan Yamasa. En första skoldag har också klarats av och skolan verkar helt klart leva upp till sitt goda rykte. Klasskamrater kommer lite varstansifrån - såväl asien som europa och usa. Gemensamt för klasskamraterna är synnerligen få av dem slår hål på några fördomar; folk som studerar japanska ÄR konstiga. Det är lite svårt att beskriva men de är otroligt insnöade på något sätt. Så länge som konversationerna handlar om något ämne relaterat till Japan har de flesta mycket intressant att säga men byts ämnet till något mer alldagligt verkar de mycket okunniga och oengagerade.
Detta i kontrast till de som läser kinesiska - många av dem är sanna kosmopoliter som lär sig kinesiska som ett karriärsdrag eller i alla fall som en kul grej - japanskastudenter är helt enkelt nördar.
Jag har blivit placerad i en klass som kanske är något för lätt. Det som gåtts igenom är saker som jag en lång tid sedan kunnat men då den aktiva förståelsen för ett språk är mycket lägre än den passiva, tror jag att min månad här ändå kommer vara till stor gagn.

Helgen bestod i att pappa och jag skulle bege oss ut och segla. Att på helgerna koppla av till sjöss är pappas stora intresse och andrum. Dessutom fick jag sedan tidigare veta att han gillade öl och detta var verkligen något som med råge bekräftades under den minst sagt intressanta helgen.

Pappas båts hemmahamn

Tidig lördag begav vi oss dryga 30 minuter med bil till hamnen där vår båt låg. En ganska alldaglig sak - 30 fot lång och i prisklassen kanske 70 000 svenska. Pappa har seglat i över 20 år så att han på sant japanskt vis skulle lägga hela sin själ i seglingen och bli ett med sjön var en självklarhet trodde jag. Planen var att segla dryga 4 mil till en ö och där möta upp med pappas vänner som hade kommit seglandes från diverse håll. På den lilla ön skulle vi besöka en 温泉 (varm källa) och äta på ett riktigt högklassigt sushiställe - för att sedan övernatta i båten och på söndagen åka hem.
Nåväl, båten anländes vid 8-tiden lördag morgon och nödvändiga förberedelser vidtogs.
Pappa öppnade en av mina många medtagna presenter till familjen - en svensk Åbro Sigill och hällde ungefär hälften av innehållet i sjön - en offran till sjöguden, samtidigt som en kort japansk bön bads. Det är kanske fel att säga att japaner är vidskepliga - de är snarare väldigt bundna av gamla traditioner. Resten av ölen delades på och tamparna kastades loss. Vädret var fint - mestadels soligt, relativt varmt men dock synnerligen vindstilla varför några segel inte sattes. Nåväl, trots att vi gick med motor och inte med segel skulle man säkerligen i pappan få se ett äkta japanskt sinnelag - noggrannt avläsandes sjökartor och med hård hand greppa rodret för att frakta oss med stor precision mot målet? Inte riktigt. Pappa plockade upp en drös manicker så teknologiska att de knappast säljes utanför sitt tillverkningsland - japan. Till den relativt skruttiga båten kopplade in en mekanisk autopilot, som i sin tur var kopplad till en dator ansluten till gps och ett synnerligen avancerat kartläsningsprogram. Rutten knappade han in i datorn så båten gick helt på autopilot. Diverse radarliknande manicker var båten utrustad med så skulle en annan båt vara framför oss vejade båten i enlighet med kutym för båtvärlden. Själva flytvästen (japaner förefaller vara väldigt kassa på att simma) var något extrem då den var minimal och istället utrustad med en tryckluftskarbin som automatiskt skulle blåsa upp västen vid kontakt med vatten. Smidigt.

Kapten för helgen - autopiloten

Vi hade åkt en timme och pappa och jag hade redan kläckt ett antal öl. Pappa kom då på idén att fiska - något han också tycker om. Några spön sattes fast i båten och en “fish finder” kopplades in, en likaledes japansk manick som pep till om någon fisk fanns i närheten. Inte bara fiskens djup utan även dess storlek, riktning och fart visade manicken stor precision. Så mycket för att “vara i nära kontakt med naturen”. Under dagen hade vi ingen fiskelycka alls. Pappa fortsatte att hälla upp inte bara öl utan nu även japansk starksprit. Våra konversationsämnen blev mer och mer obskyra och efter 75 % av färden bestämde pappa sig för att gå och däcka. Jag tog över kaptensmössan men kände mig inte vidare nervös då jag visste att jag var uppbackad av japansk ingenjörskonst.
Vid tvåtiden började vi nå vårt mål och en något seg pappa väcktes.

Den lilla ön har anlöpts och en nyväckt och synnerligen sliten fader kan skådas

De andra vännerna var redan på plats i naturhamnen (om man-made betong nu räknas som “natur”). Istället för att gå landvägen till en av våra vänners förtöjda båtar bestämde sig pappa för att simma hundsim de dryga 20 metrarna. Med flytvästen. Efter lite om och men tog han sig upp i båten och erfordrade genast en öl. Vännerna - ungefär 10 stycken till antalet - bodde runt om Naganotrakten och alla jobbade på företag med anknytning till bilindustrin. Japansk whiskey dracks och pappa bestämde sig ånyo för att däcka i sin egen båt. Denna gång blev hans färd till båten också via vattenvägen - dock ofrivilligt då han bokstavligen drattade i. Jag satt ytterligare någon timme med mina nyfunna japanska kompisar och pratade om allt mellan himmel och jord och vid femtiden beslutade vi oss för att gå mot den varma källan för lite bad. Vädret hade nu blivit avsevärt sämre och regnskurar avlöste varandra. Pappa väcktes och vi började vår dryga två kilometer långa vandring upp för berget. Fader hade i båten en ihopfällbar cykel vilken han propsade på ett ta. 30 minuter senare, då samlingen hade nått källan var pappa ingenstans att finna - han hade antagligen cyklat vilse. Nåväl. Vi äntrade källan på toppen av öns stora berg och njöt av skållhett vatten med en enorm utsikt. Pappa kom efter en stund inramlandes han också. Nu var det dags för mat.

Att något så intetsägande kan vara så gott…

I Japan kan sushi vara allt mellan en billig snabblunch till det mest exklusiva av det exklusiva. Detta ställe tillhörde den senare kategorin och fisken fraktades till restaurangen levandes och förvarades i akvarium bara sekundrar fram till den var klar att förtäras. Notan gick på lidliga 3000 yen (c:a 200kr) men jag fick höra att om restaurangen hade befunnits på ett mer lättillgängligt ställe - såsom i Tokyo - skulle notan gå på minst det 10-dubbla. En öl dracks emedan vi väntade på sushin och pappa däckade ånyo - denna gång liggandes på ett gäng stolar någon snäll vän hade fört ihop för honom. Han missade således hela den delikata middagen.
Om maten finns inte mycket att säga; det var helt enkelt det godaste jag någonsin ätit. 蝦　(Ebi - räksushin) jag fick in var så färsk att köttet fortfarande rörde på sig av nervspänningar. Det var helt kroppstempererat och något helt sanslöst.

Jag med nya vänner precis innan avfärd från Sushistället. Den på några stolar tidigare sovandes pappan har precis väckts. Flytvästen var på under hela kvällen

Klockan hade slått 21 och det var dags att ta sig hem - dåligt värder gjorde dock att taxi tillkallades. Jag och pappa sov gott i båten och redan klockan 06 dagen efter var det dags för hemfärd. jag vakade dock först klockan 8 av att det var mycket hög sjögång. Vågorna var enligt vår elektroniska utrustning över 3 meter höga och det blåste rejält. Pappa låg och sov under hela hemfärden. Ja - han sov. Det gjorde jag med. Den japanska elektroniken guidade båten med järnhand den dryga 6 timmar långa båtresan hem emeden en bakfull japan och en trött svensk låg och sov inne i båten. “Fish Finder” pep hela tiden - denna dag hade vi haft mycket bättre fiskelycka om någon bara hade orkat hålla i ett fiskespö.
Vi anlöpte hemhamn klockan 12 och mamma, lillebror och min taiwanesiska storasyster kom för att hämta oss. Pappa gick till en varuautomat och köpte mer öl. Han däckade igen på bilresan hem. När jag frågade mamma vad hon tycker om att en då halvt fyllehickandes- halvt fyllesovandes pappas vanor, svarade hon med ett leende att han förtjänar att spendera sin fritid som han själv behagar. Han har under vardagarna ett mycket stressigt och viktigt arbete och det är viktigt att han skall få spendera sin förtjänade fritid som han vill. Jag håller med.

Kommentera detta inlägg.

Mitt bloggande under de 10 dagarna i Shanghai har för att uttrycka sig milt - varit alldeles i helvete för slött.
Anledningen har givetvis varit att det är fullständigt korkat att nyttja den ytterst begränsade tid man har i en såhär vacker stad medelst att sitta och knappra för att omvärlden kan ta del av vissa upplevelser och då istället gå miste om möjligheten att påträffa nya.
Shanghai lämnar jag redan imorgon och  sätter  kursen  istället mot Nagoyas internationella flygplats.  Vad som kommer hända vet jag egentligen inte, men antagligen kommer någon utsände från min språkskola möta upp vid Okazakis station. Väl där kommer en månad att spenderas och betydligt mycket tid åt eftertanke och bloggande kommer säkerligen finnas.

Jag vet inte om jag skall sammanfatta Shanghai nu - senare, eller inte alls. Jag har haft jättetrevligt och staden är lika bra som jag minns den. Jag är fortfarande alldeles övertygad om att jag - trots att jag har ett helt år i Japan framför mig - hade mitt livs bästa år 2005-2006. Shanghai är helt enkelt oslagbart.

För er med vetgirighet beträffande mina göranden hänvisas till Käkbens, Svantes och Sergeants blogg. Vi har de senaste 10 dagarna gjort precis allt gemensamt och deras betraktelser hade i mångt och mycket kunnat varit mina egna - om än med några andra ord.

Käkbens post 1

Käkbens post 2

Sergeants post 1

Sergeants post 2 

Svantes blogg (blokerad i Kina av oklara orsaker) 

Via sidorna kan ni dessutom hitta diverse bilder i mängder.

Nu stundar den sista natten i Kina, och än värre - den sista stunden med David (kommer sakna honom som in i h-e).
Som sagt, att skriva utförliga blogginlägg bör inte prioriteras högre än att vara ute och leva livet.

Jag återkommer med nytt att skriva inom kort.

Utan några större problem anlöptes Shanghais flygplats 15 minuter efter tidtabell. De första intrycken var förväntade - bokstavligen talat en ångbastu med höga halter av koldioxid kom rusande mot ansiktet precis efter avstigning från planet. 60 grader celsius i Turkiet är inte i närheten av lika påfrestande för kroppen som 32 grader i Shanghai.
Shanghais flygplats har av naturliga skäl blivit mycket större under min ettåriga konvalecens och efter en smärtfri immigrations- och väskuthämtningsprocedur kunde konstateras att mycket plantager kring Pudongflygplatsen fått ge vika för för artificiella sådana av stål och glas.

Konverserar med några japaner på Helsinkis flygplats

Dagen spenderades i stort medelst att ha en rejäl jetlag. Kvällen innan avfärd övernattade jag hos käkben i Linköping och en alltför hög dos av lycka & otålighet omöjliggjorde ett sömnintag värt att i text nämna. Under flygresan i sig var inte drömmarnas värld ett ställe som besöktes mer än kanske 2 - 3 timmar totalt. Således, efter att ha varit vaken i nästan 40 timmar landade planet i Shanghai och istället för en skön natt med sömn att se fram emot var klockan nu, av jordglobsrotationstekniska skäl - 7 på morgonen.

Vi anlöper Shanghai

En 45 minuter lång taxiresa följde, och hotell bokades slutgiltligt på ett ställe ur kedjan 锦江之星 (Jin Jiang Hotels)- Avgörande faktorer var att hotellet ligger bokstavligen vägg i vägg med vårt tidigare permanenta boende i Shanghai samt att rummen är relativt fräscha. Någon överdriven billighet är dock inte att tala om - hela 199 kronor per dubbelrum och natt tvingas man punga ut med. Gratis internet på rummet är dock en klar key selling point.

Efter en snabb dusch på hotellet inhandlades mobiltelefonkort och den direkta omnejden av min gata 安顺路(Anshun rd) inspekterades. Förändringarna är helt enorma. Många av de gamla favorithaken där mycken tid spenderades har nu antingen flyttat eller stängt för att ge plats åt nya instutitioner. Detta är nog det mest typiska för Shanghai - hur galet fort allting förändras. Dock är den preliminära känslan - lite pretentiöst måhända - att skalet förändrats, men själen finns kvar. Tunnelbana togs till 徐家汇 (stadsdelen Xujiahui) och mat (den klart godaste maten jag ätit på 13 månader) åts på en gammal favoritrestaurang för motsvarande 8 kronor inklusive dricka. Därefter spatserades omkring i en direkta omnejden av 港汇广场 (Ganghui guangchang - en enorm galleria) väntandes på att David skulle komma nedkraschandes med sitt Aeroflotplan i närheten av Shanghai.

I Xujiahui med 美罗城 i bakgrunden

Detta gjorde David (med betoning på nedkrascha) vid 12-tiden och vi satte ånyo kosingen mot hotellet för att möta upp. En timme senare anlände också 蓉蓉 (Rongrong) med sitt snabbtåg från 上饶 (Shangrao). Kul att träffa henne igen - hon skall förgylla/förpesta vår vardag till och med den 21:e då istället ett indiskt kräldjur och ett regelrätt as anländer.
En hel del tid spenderades medelst den i Sverige välkända umgängesformen “häng” på rummet och de första 力波 (Reeb - Shanghais bästa öl) började kläckas. Extensiv svettning blandat med jetlag banade för onykterhet efter den första burken och rejäl fylla efter den fjärde.

Allmänt häng på hotellrummet

Taxi togs mot 人民广场 (Renmin guangchang - Peoples square) för att där äta på　味千ラーメン (Ajisen ramen) - en japansk kedja, stor i Kina, som kränger japansk mat i kinesisk tappning. En otroligt god måltid blandat med öl stoppades i munnen för att därefter låta matsmältningssystemet göra sitt. Efter diverse stek på 南京东路 (Nanjing east road) besöktes 外滩 (Waitan - bunden) för att åter tappa hakan av den absolut vackraste vy som finns att skåda på denna planet.

Världens vackraste vy, från Bunden

Mat intas på Ajisen ramen

Det är lätt att ragga brudar i Shanghai

Hemfärd följde - David & Käkben avslutade kvällen på ett fotmassageställe medan undertecknad propsade på att få en sådan gratis av Rongrong på hotellet - utan lyckat resultat.
Den första dagen i Shanghai hade nått sitt slut.

På Nanjing Lu. Letar man noggrannt ser man mig och David

Hur känns allt?
- Fortfarande en gnutta overkligt. Den omedelbara tanken som infann sig var “Har jag verkligen bott här tidigare, i världens utan jämförelse bästa stad? Har livet verkligen varit såhär bra?”.
Shanghai ÄR underbart. Man kan åka till diverse städer (förslagsvis östasiatiska) runtom vårt ovala jordklot men det finns - och detta säger jag med säkerhet och eftertryck - ingen stad lika underbar som Shanghai.

Lite random kineser fick vara med på kort

Kommentera detta inlägg.

Om mindre än 24 timmar börjar äventyret och denna sida får tillslut sitt existensberättigande.
Klockan 12:50 beger sig Finnair flight AY676 från Göteborg Landvetter med Helsinkis Vantaa Airport som destination.
På denna - den självutnämnda europas bästa flygplats i sin klass - kommer 2 timmar spenderas medelst att otåligt stampa omkring i affärerna väntandes på att A340-maskinen med flygnummer AY057 beger sig mot 浦东国际机场 (Pudong Guoji Jichang - Shanghai Pudong Airport).
Om varför Helsinkis flygplats kan stoltsera med att vara inom sin klass europabäst vet ingen riktigt; en teori är dock att flygplatsens bokhandel saluför böcker med skojjiga titlar. Under sist besök sålde denna bok som smör:

ANNA MUN OLLA LAPSI!

Nåväl, förhoppningsvis kommer jag och min resekompanjon, käkben, undvika diversa lappländare och flickor vid namn Anna vars intentioner i de flesta länder skulle rubriceras “sexuellt ofredande” och klockan 17:10 finsk tid sitta ombord det 250 ton tunga stålröret som med hjälp av fyra CFM-motorer och kapten Pekka (alla finländare heter så!) sätter sin kurs mot Den Nya Världen - Shanghai. Ankomst är beräknad till den 18:e augusti klockan 07:10 lokal tid.
David Lidén ankommer exakt tre timmar senare - han valde dock inte (den relativa) säkerheten som Finnair utgör och kommer istället spela Rysk Roulette genom att låta sig fraktas medelst ryska Aeroflot - ett flygbolag som sedan dess grundande kraschat 127 gånger. Senaste tillfället lät piloten sin 15-årige son ta över rodret en stund och det föga lyckade resultatet var en dödskrasch ned i den nordsibiriska tundran. David mellanlandar i Moskvas Sheremetyevo Airport, ansedd av de flesta flygtidningar som världens sämsta flygplats - alla kategorier.

Undertecknad och käkben kommer dock inte vara gentlemannamässiga nog att vänta in David, utan kommer istället bege oss mot något hotell för att där försöka bota den då relativt rejäla jetlagen medelst sömn.
Boende kommer antagligen ske i den direkta omnejden av 安顺路 (Anshun rd.) där jag och David tidigare bott. Det är väl kanske inte det absolut mest centrala läget man kan finna men det har en klar nostalgifaktor.
Min gamla flamma 付蓉 (Fu Rong) åker upp till Shanghai för att hälsa på från lördag till måndag innan hon flyttar till England. Möten med ett fåtal andra gamla vänner är inplanerade men dessvärre har den största delen av den gamla bekantskapskretsen från Shanghaitiden flyttat hem.
På måndagen åker Rongrong hem men min gamla klasskamrat 马凯瑞 (Chris) åker upp från sitt nuvarande boende i 厦门 (Xiamen) för att hälsa på. Samma dag bör Sergeant och Svante anlända Shanghais flygplats för att joina. Vad som skall göras i Shanghai är relativt icke-inplanerat, det största syftet med resan är att bara vara. Leva på minnet av gamla tider, kanske man kan säga. Givetvis kommer viss sightseeing- och shoppingverksamhet även att idkas.
Den 29:e september fortsätter resan några hundra mil österut och Nagoyas flygplats får den stora äran att rulla ut röda mattan åt tre stycken svenskar som skall fräscha upp japanskan på en språkskola vid namn Yamasa i närliggande staden 岡崎市 (Okazaki). Enligt vad jag har hört skall språkskolan tillhöra de bättre i landet och undervisningen kommer där fortgå under 4 veckor; fram till den 28:e september. Jag har valt att göra en sk. homestay - att bo i en japansk värdfamilj. Skolan har parat ihop mig med familjen 脇 (Waki) som består av modern　瑠香子 (Rikako), fadern 徹登 (Tetsuto) samt den två-åriga sonen Rei. Jag känner inte till dem mer än att modern är 琴 (koto)-lärare och gillar yoga, samt att faderns intresse är segling.

Familjen Waki

Därefter är tanken att bege sig mot 千葉県 (Chiba-prefekturen) för att påbörja studierna vid 千葉大学 (Chiba University) den 2:e oktober. Jag är den första studenten någonsin från LiU till nämnda universitet, så jag blir måhända lite av en försökskanin men jag håller förhoppningarna höga.

Nåväl, prio 1 är i dagsläget Shanghai och återträffen med staden känns minst sagt surrealistisk. Shanghai förändras snabbt och jag räd att man inte kommer in i samma härliga “flyt” som man var i då man bodde där. Det skall i vilket fall som helst bli synnerligen intressant och jag skall försöka hålla bloggen uppdaterad under resans gång. Något internet kommer emellertid antagligen inte finnas att tillgå på hotellet men internetcaféer finns i överflöd och så till en billig peng.
Det är nu dags för mig att så sakterliga bege mig mot Käkbens lägenhet där den sista natten i Sverige på förhoppningsvis väldigt länge kommer spenderas, för att imorgon tidig bitti bli skjutsas av den nämndes föräldrar ned till Göteborg.

Låt för stunden får bli låten 従明天開始 (Cong mingtian kaishi - det börjar imorgon) av 王菲 (Wang Fei), kanske den låten jag mest av allt associerar till Shanghai. Klicka här till att lyssna till de ljuva tonerna.

Kommentera detta inlägg