Japansk segelkonst - 日本の航海術
På onsdagen lämnades Shanghai med blandade känslor och jag, tillsammans med Mikael satte oss i en A300-maskin tillhörandes China Eastern Airlines. Käkben var med på samma flight, men då vi var livrädda att han skulle smitta oss av sin magsjuka fick han sitta på diagonalt andra sidan, 8 rader bakom.
Efter en ovanligt dålig flygplanslunch landade vi i Nagoya och någon form av buss togs mot Okazaki, en liten stad där den kommande månaden skulle spenderas. Det är väl egentligen fel att säga att staden är liten - den är bara obetydligt mindre än Göteborg - men någon storstadskänsla har jag ännu icke kunnat känna.
Okazakis station anländes och efter ett snabbt telefonsamtal kom en anställd från vår språkskola för att hämta upp oss.
Efter en mindre tid av väntan inom skolans domäner kom min värdmamma för att hämta upp mig.
Min familj - familjen 脇 (Waki) består av mamma 瑠香子 (Rikako), pappa 徹登 (Tetsuto) och det tvååriga busfröet レイ(Rei).
Det vore nog inte helt korrekt att säga att det är en urtypisk japansk familj det handlar om - mamma Rikako har tidigare bott i england i åtta år och hon är långt mer liberal än vad en traditionell japansk moder. Hon jobbar som instruktör av Yoga och det japanska instrumentet Koto. Trots att hon pratar i det närmaste flytande engelska har hon helt förstått varför hennes inneboende är här - för att lära sig japanska. Således är japanska det språk som konsekvent talas hemma.
Staden Okazaki gränsar mot en stad med ett synnerligen välkänt namn - 豊田市 (Toyota) - ursprungligen hette staden 挙母町 (Koromo) men när ett visst inhemskt bilföretag blev vida känt bytte även staden namn. I princip alla i arbetsför ålder i staden Toyota jobbar givetvis om inte direkt för biltillverkaren Toyota - så något företag med anknytning till detta. Även Okazakis invånare jobbar i mångt och mycket inom bilindustrin och så gör även min pappa - han är 本部長 (General manager) för ett stort företag som tillgodoser Toyotas fabriker med vissa komponenter. Om mamma Rikako inte är typiskt japansk är pappa Tetsuto det definitivt. Han åker till jobbet tidig morgon och kommer oftast inte hem innan kl 21:30.
I (det relativt stora) hus jag bor har jag även en “storasyster” - en tjej på 23 bast från Taiwan. Hon har gjort homestay i två veckor emedan hon studerat på samma språkskola som jag och hon skall här förbli i två veckor till. ジンじゃー (Ginger) kallar vi henne och det är en toppentjej - om än något timid.
Slutligen har vi tvååriga sonen Rei - ett jättevarmt välkomnande av honom fick jag inte då han blivit förälskad i sin nyfunna storasyster och antagligen såg mig som lite av en konkurrent. På sistone har det dock blivit bättre och vi kommer nu bra överens.
De tre första dagarna i japan bestod i att acklimatiseras, lära känna familjen och göra ett kunskapstest på språkskolan Yamasa. En första skoldag har också klarats av och skolan verkar helt klart leva upp till sitt goda rykte. Klasskamrater kommer lite varstansifrån - såväl asien som europa och usa. Gemensamt för klasskamraterna är synnerligen få av dem slår hål på några fördomar; folk som studerar japanska ÄR konstiga. Det är lite svårt att beskriva men de är otroligt insnöade på något sätt. Så länge som konversationerna handlar om något ämne relaterat till Japan har de flesta mycket intressant att säga men byts ämnet till något mer alldagligt verkar de mycket okunniga och oengagerade.
Detta i kontrast till de som läser kinesiska - många av dem är sanna kosmopoliter som lär sig kinesiska som ett karriärsdrag eller i alla fall som en kul grej - japanskastudenter är helt enkelt nördar.
Jag har blivit placerad i en klass som kanske är något för lätt. Det som gåtts igenom är saker som jag en lång tid sedan kunnat men då den aktiva förståelsen för ett språk är mycket lägre än den passiva, tror jag att min månad här ändå kommer vara till stor gagn.
Helgen bestod i att pappa och jag skulle bege oss ut och segla. Att på helgerna koppla av till sjöss är pappas stora intresse och andrum. Dessutom fick jag sedan tidigare veta att han gillade öl och detta var verkligen något som med råge bekräftades under den minst sagt intressanta helgen.
Pappas båts hemmahamn
Tidig lördag begav vi oss dryga 30 minuter med bil till hamnen där vår båt låg. En ganska alldaglig sak - 30 fot lång och i prisklassen kanske 70 000 svenska. Pappa har seglat i över 20 år så att han på sant japanskt vis skulle lägga hela sin själ i seglingen och bli ett med sjön var en självklarhet trodde jag. Planen var att segla dryga 4 mil till en ö och där möta upp med pappas vänner som hade kommit seglandes från diverse håll. På den lilla ön skulle vi besöka en 温泉 (varm källa) och äta på ett riktigt högklassigt sushiställe - för att sedan övernatta i båten och på söndagen åka hem.
Nåväl, båten anländes vid 8-tiden lördag morgon och nödvändiga förberedelser vidtogs.
Pappa öppnade en av mina många medtagna presenter till familjen - en svensk Åbro Sigill och hällde ungefär hälften av innehållet i sjön - en offran till sjöguden, samtidigt som en kort japansk bön bads. Det är kanske fel att säga att japaner är vidskepliga - de är snarare väldigt bundna av gamla traditioner. Resten av ölen delades på och tamparna kastades loss. Vädret var fint - mestadels soligt, relativt varmt men dock synnerligen vindstilla varför några segel inte sattes. Nåväl, trots att vi gick med motor och inte med segel skulle man säkerligen i pappan få se ett äkta japanskt sinnelag - noggrannt avläsandes sjökartor och med hård hand greppa rodret för att frakta oss med stor precision mot målet? Inte riktigt. Pappa plockade upp en drös manicker så teknologiska att de knappast säljes utanför sitt tillverkningsland - japan. Till den relativt skruttiga båten kopplade in en mekanisk autopilot, som i sin tur var kopplad till en dator ansluten till gps och ett synnerligen avancerat kartläsningsprogram. Rutten knappade han in i datorn så båten gick helt på autopilot. Diverse radarliknande manicker var båten utrustad med så skulle en annan båt vara framför oss vejade båten i enlighet med kutym för båtvärlden. Själva flytvästen (japaner förefaller vara väldigt kassa på att simma) var något extrem då den var minimal och istället utrustad med en tryckluftskarbin som automatiskt skulle blåsa upp västen vid kontakt med vatten. Smidigt.
Kapten för helgen - autopiloten
Vi hade åkt en timme och pappa och jag hade redan kläckt ett antal öl. Pappa kom då på idén att fiska - något han också tycker om. Några spön sattes fast i båten och en “fish finder” kopplades in, en likaledes japansk manick som pep till om någon fisk fanns i närheten. Inte bara fiskens djup utan även dess storlek, riktning och fart visade manicken stor precision. Så mycket för att “vara i nära kontakt med naturen”. Under dagen hade vi ingen fiskelycka alls. Pappa fortsatte att hälla upp inte bara öl utan nu även japansk starksprit. Våra konversationsämnen blev mer och mer obskyra och efter 75 % av färden bestämde pappa sig för att gå och däcka. Jag tog över kaptensmössan men kände mig inte vidare nervös då jag visste att jag var uppbackad av japansk ingenjörskonst.
Vid tvåtiden började vi nå vårt mål och en något seg pappa väcktes.
Den lilla ön har anlöpts och en nyväckt och synnerligen sliten fader kan skådas
De andra vännerna var redan på plats i naturhamnen (om man-made betong nu räknas som “natur”). Istället för att gå landvägen till en av våra vänners förtöjda båtar bestämde sig pappa för att simma hundsim de dryga 20 metrarna. Med flytvästen. Efter lite om och men tog han sig upp i båten och erfordrade genast en öl. Vännerna - ungefär 10 stycken till antalet - bodde runt om Naganotrakten och alla jobbade på företag med anknytning till bilindustrin. Japansk whiskey dracks och pappa bestämde sig ånyo för att däcka i sin egen båt. Denna gång blev hans färd till båten också via vattenvägen - dock ofrivilligt då han bokstavligen drattade i. Jag satt ytterligare någon timme med mina nyfunna japanska kompisar och pratade om allt mellan himmel och jord och vid femtiden beslutade vi oss för att gå mot den varma källan för lite bad. Vädret hade nu blivit avsevärt sämre och regnskurar avlöste varandra. Pappa väcktes och vi började vår dryga två kilometer långa vandring upp för berget. Fader hade i båten en ihopfällbar cykel vilken han propsade på ett ta. 30 minuter senare, då samlingen hade nått källan var pappa ingenstans att finna - han hade antagligen cyklat vilse. Nåväl. Vi äntrade källan på toppen av öns stora berg och njöt av skållhett vatten med en enorm utsikt. Pappa kom efter en stund inramlandes han också. Nu var det dags för mat.
Att något så intetsägande kan vara så gott…
I Japan kan sushi vara allt mellan en billig snabblunch till det mest exklusiva av det exklusiva. Detta ställe tillhörde den senare kategorin och fisken fraktades till restaurangen levandes och förvarades i akvarium bara sekundrar fram till den var klar att förtäras. Notan gick på lidliga 3000 yen (c:a 200kr) men jag fick höra att om restaurangen hade befunnits på ett mer lättillgängligt ställe - såsom i Tokyo - skulle notan gå på minst det 10-dubbla. En öl dracks emedan vi väntade på sushin och pappa däckade ånyo - denna gång liggandes på ett gäng stolar någon snäll vän hade fört ihop för honom. Han missade således hela den delikata middagen.
Om maten finns inte mycket att säga; det var helt enkelt det godaste jag någonsin ätit. 蝦 (Ebi - räksushin) jag fick in var så färsk att köttet fortfarande rörde på sig av nervspänningar. Det var helt kroppstempererat och något helt sanslöst.
Jag med nya vänner precis innan avfärd från Sushistället. Den på några stolar tidigare sovandes pappan har precis väckts. Flytvästen var på under hela kvällen
Klockan hade slått 21 och det var dags att ta sig hem - dåligt värder gjorde dock att taxi tillkallades. Jag och pappa sov gott i båten och redan klockan 06 dagen efter var det dags för hemfärd. jag vakade dock först klockan 8 av att det var mycket hög sjögång. Vågorna var enligt vår elektroniska utrustning över 3 meter höga och det blåste rejält. Pappa låg och sov under hela hemfärden. Ja - han sov. Det gjorde jag med. Den japanska elektroniken guidade båten med järnhand den dryga 6 timmar långa båtresan hem emeden en bakfull japan och en trött svensk låg och sov inne i båten. “Fish Finder” pep hela tiden - denna dag hade vi haft mycket bättre fiskelycka om någon bara hade orkat hålla i ett fiskespö.
Vi anlöpte hemhamn klockan 12 och mamma, lillebror och min taiwanesiska storasyster kom för att hämta oss. Pappa gick till en varuautomat och köpte mer öl. Han däckade igen på bilresan hem. När jag frågade mamma vad hon tycker om att en då halvt fyllehickandes- halvt fyllesovandes pappas vanor, svarade hon med ett leende att han förtjänar att spendera sin fritid som han själv behagar. Han har under vardagarna ett mycket stressigt och viktigt arbete och det är viktigt att han skall få spendera sin förtjänade fritid som han vill. Jag håller med.
