僕は今夢旅の中

En sak jag aldrig upphör att förvånas av är löneläget för deltidsarbete i Japan - världens näst största ekonomi med väldigt höga varupriser. Tomoe - liksom en icke oansenlig andel andra japanska universitetsstudenter - finansierar delar av sitt uppehälle, kläd- och nöjesinköp medelst ett バイト (Baito - deltidsjobb). Hon brukar jobba mellan 06 - 10 på morgonarna för att sedan direkt sätta sig på peldeltåget in mot sitt universitet. Hon serverar kaffe och bakar bröd på en av Japans större cafékedjor med en timlön á 900 yen - dryga 50 kronor. Skulle hon jobba övertid och få OB-tillägg (Vilket definieras som tiden mellan 00 - 06 på natten; allt annat är “vanlig” tid.) får hon 5,50 kronor extra.
Många bäckar små brukar det sägas men när bäcken består i ett inte alltför stimulerande jobb med nonexistent lön på obekväma arbetstider hade i alla fall jag hellre stannat på det torra.
Jobbet är dock inte blott en kanal för att tjäna ihop till sitt dagliga ris utan även en social instutition - arbetskompisarna blir ett väl ihopsvetsat gäng som brukar socialisera även på fritiden.
Sedan en tid tillbaka hade planer smidits om en skidtripp helgen 4-5:e januari i 妙高高原 (myôkô-kôgen - Myoko-höglandet) vid gränsen mellan prefekturerna 新潟 (Niigata) och 長野 (Nagano).
7 stycken kaffehällande japaner (av dessa 57 % tjejer, resten killar) samt 1 styck kaffedrickande svensk (av dessa 0 % tjej, resten kille) - i åldrarna 19 - 24 år var inbokade på exkursionen.
15000 yen (dryga 850 SKR) betalades av alla till 俊 (Shun), killen som tagit på sig ansvaret att anordna det hela. I denna relativt nätta summa var hyra av en stor 12-sitsig minibus, bensin, boende, mat och liftkort inkluderat.

Detta händer senare. Fortsätt läs!

Ånyo åkte jag hem till Tomoe kvällen den 3:e, för att där finna denne räkna en ansenlig summa pengar. Vilket tidigare nämnts får inte japanska barn julklappar men istället får de お年玉 (Otoshidama - “Årspärlor”, direktöversatt). Dessa är helt enkelt kuvert med en viss summa pengar i, som barn i ännu ej arbetsför ålder får kring nyår av den arbetsföra delen av familjen och släkten. Tomoe hade denna gång samlat på sig 83 000 yen (c.a 5000 SKR) och även Carrl fick kuvert av Tomoes föräldrar, morbror samt broder med ett ackumulerat värde av över svenska tusenlappen. Skidresan betald!

Futonmadrassen i arbetsrummet rullades ut och en timme eller två spenderades med stängda ögonlock innan klockan slog 03 på natten och Shun kom tutandes med sin för evenemanget av Toyota hyrda minibuss. Efter att de övriga fem personerna upphämtats i Tomoes närområde började vår färd. Diverse försök till REM-sömn gjordes under den dryga 5 timmar resan, detta visade sig dock fruktlöst och istället spände jag mina öron åt mina sju japanska vänners konversationer.
Mycket intressant att notera är att även för mitt relativt otränade utländska öra är det svårt att ta miste på de hierarkiska relationerna 上下関係　(Jôge-kankei) som råder i japanskt socialiserande. Genom modifikationer av ordval och verbändelser kan man visa olika grader av respekt mot sin motpart. De faktorer som bestämmer den inneboende hierarkin i gruppen tycks vara ålder samt senioritet (dvs. hur länge man jobbat på caféet, i detta fall). Resans arrangör, Shun, verkar stå högst i rang och använder inget artigt språk alls. Tjejer tenderar att använda mer respektfullt språk än killarna. Den yngsta tjejen - 19 bast som börjat jobba på caféet för bara några månader sedan - använder idel artigt språk och böjer alla sina meningar med masu- eller desu-form.
I och med att alla vilket nämnts är av liknande ålder och dessutom goda vänner, är statusskillnaderna i just denna grupp mycket subtila men analyserar man en konversation mellan en respekterad professor och dennes elev är skillnaderna i talesätt enorma - det låter inte ens som samma språk. Att anpassa sitt språk efter situation är givetvis något som en utbytesstudent varken har möjlighet till eller förväntas göra varför mitt eget talesätt blir ett mischmasch av artiga och oartiga former.

Det obligatoriska gruppkortet. Alla samlade

Efter 5 långa timmar av lingvistiska observationer nådde vi vårt mål, eller snarare - var 30 meter ifrån detta. Japaner verkar ännu inte förstått konceptet att grus har egenskapen att öka friktionen mellan bildäck och snöbeklädd väg varför marken var ishal och bussen hade fastnat. En halvtimme av diverse aerobisk exercis utmynnade slutligen att bilen nådde en för avseendet lämplig plats - parkeringsplatsen.

Vår minibuss, längst bak i bild, framför vårt hotell

Av gänget bestående av åtta personer var det bara jag och Tomoe som valde att åka skidor - de övriga tre killarna och tre tjejerna valde showboard. Tjejerna hade i princip obefintlig erfarenhet av detta men vårt val av skidort var väl anpassat till detta då de flesta av skidnedfarterna var 初級 (”gröna”) eller 中級 (”blåa”). Själva skidområdet kan i kvalitet med rätta jämföras med något av de mindre ställena i Sälen - helt okej men inte i klass med de sydeuropéiska alperna.

Inte Dopplmayr!

Efter att ha åkt upp en bit med den närmaste stolsliften (Faktiskt inte av märket Doppelmayr - jag som trodde dessa hade mer eller mindre en monopolsställning på liftar) såg jag till min fasa att kanske 80 % av besökarna var snowboardhuliganer. I europa och USA har lyckligtvis på sistone den fluga som snowboard faktiskt utgör börjat dö ut och de bångstyriga pubertala snowboardsåkande tonåringarna vuxit upp och återgått till den graciösa konsten vilket skidåkning innebär - men japanerna verkar inte riktigt hänga med i svängarna, så att säga. Den japanska medelsnittssnowboard/skidåkaren verkar dock inte i teknik vara sämre än dennes svenska kollega, dock är andelen nybörjare något större här - kanske något som har att göra med just vår skidorts målgrupp. De tre killarna i gänget var duktiga men nybörjartjejerna spenderade som väntat större delen av turerna nedåt på rumpan istället för på den idiotiska brädan varför jag och Tomoe åkte högre upp i komplexet för de lite brantare sluttningarna emedan de tre andra killarna agerade skidlärare åt de tre tjejerna vars bakdelar antagligen blev mer och mer blåbärsfärgade under dagens gång. Dock ägnade jag ingen tid och möda åt bakdelsfärgsforskning fastän jag säkerligen inte hade tackat nej åt detta vetenskapliga arbete om nu tillfälle hade givits.

Flickornas förmåga att åka bräda var inte i paritet med deras förmåga att posera på kort

Som man tillbörligt kan beskriva japansk natur - väldigt vacker - var det idel vackra fotoner som nådde näthinnan och vädret lämnade inte mycket mer att önska. I övrigt var likheterna med svensk skidåkning i det stort sett totala - möjligen med undantaget att japansk j-popmusik med hög volym flödade ur högtalare strategiskt utplacerade lite varstans i skidbackarna. Jag har inget emot japansk pop men en viss känsla av malplacé infinner sig när man susar ned för ett vackert snöbeklätt bärg ofrivilligt utsättandes för de högfrekventa tonerna av en japansk sångerska vars stämbandskaraktär har klara likheter med den på julafton jaktlystna LSD-ankan i förbifarten nämnd i föregående inlägg.

Vacker natur. Det tränade ögat kan även se Carrl i grå full skidmundering, närmast kameran

Jag och brädåkande Shun

Jag åker skidor. Klicka på länk för att se film.

Då det vid 5-tiden började mörkna traskade vi till vårat hotell, ett billigt 旅館 (ryokan - vandrarhem i japanskt stuk). Landskapet Niigata är fullt av 天然温泉 (Ten’nen onsen - naturliga varma källor - likt de som finns på island) varför även hotellet var utrustat med detta. I övrigt bodde vi 4 och 4, killarna för sig och tjejerna för sig i rum utrustade med tatamimattor och futoner.
Delvis kanske på grund av trötthet anammade vi inte svensk kutym med att dricka på tok för alkoholhaltig sprit i bastun för att sedan gå ut och rulla - för att därefter kanske somna - i en snödriva varför en lugn kväll beståendes av det skojjiga kortspelet Uno spenderades med tidig sänggång.

Ett extremt dåligt kort föreställande delar av vårt rum

Dagen därpå följde tidig väckning med japansk frukost varpå ännu en härlig dag då den mellan snön och skidan genererade friktionen till storlek inte riktigt kan mäta sig med gravitationskraften.
Vid tretiden lämnade vi tillbaka skidgrejjerna och påbörjade färden hemåt.

Fem åttondelar av skidgänget

Ett mycket intressant särdrag hos japaner är att när de åker på resor - stora som små - så måste de absolut köpa med 御土産 (Omiyage - souvenirer) till vänner och bekanta. Varenda liten håla har sina egna 名物 (Meibutsu - specialiteter) vilka de saluför i affärer lättillgängliga för besökaren. Nagano är känt för sin produktion av 山葵 (Wasabi - japansk pepparrot) varför ett stopp gjordes på hemvägen vid en vägkrog då de sju japanerna köpte allehanda warabiinspirerade produkter åt sina familjer, vänner, klasskamrater och pudlar.

Vid en vägkrog. Meibutsu galore!

Väl åter i Saitama och inte alltför sugen på att låta mig transporteras ännu en timme - den tid det tar hem till Chiba - bestämde jag mig för att sova över hos familjen Machida.
Jag åt middag med familjen, inkluderandes Tomoes storebror 多聞 (Tamon), som är fotbollsproffs och normalt bor nere i 熊本 (Kumamoto) i södra japan. Med på middagen var också hans fästmö, den fagra 円香 (Madoka), flygvärdinna för 日本航空 (Nihon Kôkû - Japan Airlines). Dessa skall gifta sig nästa söndag, än händelse även jag fått turen att bevittna.

Familjen Machida. Storebror och fästmö längst fram i bild

Gårdagens middag sammanföll även med Tomoes föräldrars 28:e 結婚記念日 (bröllopsdag), varför vi alla barnen fick turen att lyssna till hur det gick till när de träffades.
Den åtta år äldre pappa 純 (Jun) var mamma 敏子s (Toshiko) 先輩 (Senpai - senior) i 剣道 (Kendô - japansk kampsport med svärd - klara likheter med den västerländska sportgrenen fäktning)- klubben på Saitamas universitet. De blev kära i varandra direkt och under de första 365 dagarna var de på dejt hela 202 gånger.
När de fick frågan vad som svetsar ihop dem efter alla dessa år av äktenskap var det självklara svaret att det är just Kendon som fungerar som klistret dem emellan. Det är fortfarande de bådas stora hobby (pappa tillhör för övrigt den absoluta toppen av japaneliten och även mamma åtnjuter stor respekt för hennes kunskaper med svärdet) och enligt pappa Juns utsago består 70 % av deras konversationer om just Kendo.

I morse hade Kendôklubben 餅つき (Mochitsuki) - tillagning av mochi - godisliknande traditionella japanska kakor av klibbigt ris och jag hade av mamma bjudits in. Tillverkningssättet är anrikt; den speciella rissorten blöts över natten och kokas, varpå massan bultas i en stor mortel med en enorm hammare (Denna uppgift stod Kendoklubbens alla män för) varpå slutligen degen delas upp, dekoreras och smaksätts (Kvinnlig uppgift). Detta var en kul upplevelse och resultatet blev mycket gott. Åter fick jag exempel på hierarkiska relationer i japanskt socialiserande. Pappa Jun och mamma Toshiko, som givetvis är de bästa i klubben - bemöts med stor respekt och mycket artigt språk.

Jag tillagar Mochi. Klicka på länk för att se film.

Tomoe äter mochi

Imorgon börjar åter en sista delen av terminen, den sista månaden har en del tentaplugg och rapporter att erbjuda varför undertecknad antagligen inte kommer ha så värst mycket kul att berätta inom den kommande tiden.
De preliminära planerna för vårlovet februari-mars består i Svenssoncharter med solbadande och dykande i Thailand följt på några veckor i världens bästa stad - Shanghai. Innehas tid och inspiration kommer eventuellt lite bröllopsintryck spikas upp här nästa helg.

Till sist, ännu en film där jag och Tomoe åker skidor.

Kommentera detta inlägg.